Mycket självömkan

Nu är det mycket tycka synd om mig själv som gäller.

Var till tandläkaren igår för sista försöket att rädda min tand. När jag kom dit sitter tandläkaren och tittar på röntgenbilderna och ser ledsen ut. Säger att det är för jävligt men han är osäker om det går att behålla den. Men att vi börjar med att borra ur den först.

Denna tand har jag alltså redan varit med fler gånger och akutlagat. Sen har han försökt rensa och få den att inte göra ont. Påbörjat för rotfyllning. Sammanlagt 8 besök med riktiga jobb på tanden.

Men nu insåg han att den inte gick att rädda. Så där satt jag och skulle ta ställning till om han skulle dra den direkt eller fylla igen och göra efter påsk. Detta till mig som har sådan tandläkarskräck.

Kunde inte hjälpa det men tårarna bara rann (så rädd är jag) men insåg att det inte skulle vara någon höjdare att gå hem och veta vad som skulle ske efter helgen. Så det var bara att sätta igång.

Han satte bedövnig och skulle börja men inte tillräckligt bedövad, så det var bara att sätta mer. Innan han var klar och kunde börja utan att det gjorde ont hade han pumpat i mig mer bedövning än han hade använt på någon tidigare . Ändå gick det inte att ta bort den utan att det gjorde ont. Inte obehagligt som det brukar göra vid en borttagning utan ont.






När han började dra den gick den i bitar så det bara krånglade. Men när han fått ut den fick vi se varför det inte gått att göra något åt tanden. 1 cm lång spricka ner i roten, den syntes knappt på röntgen men när han började dra den så brast tanden.

Dessutom berättade han att han sett något som verkar vara en cysta på käkbenet där jag tagit bort en visdomstand. Så nu ska han skicka bilderna till en tandkirurg för att utvärdera bilderna så får dom ta vid med det problemet.

Så nu tycker jag faktiskt synd om mig själv. Fått utstå allt med den tanden för att bara dra bort den, sen har jag 2 rotfyllningar till som ska göras och ev tandkirurgi.

Så det är synd om mig som är så rädd för tandläkaren och råkar ut för detta.