Sommar

Sommar

lördag 2 september 2017

Mina tankar om livet

Tänk vad olika saker påverkar vårat sätt att uppleva och se på saker. Efter min hjärnblödning var jag så tacksam och kände sådan glädje över små ting. Visste ju att jag faktiskt var borta ett tag på operationsbordet och dessutom att om jag inte varit på sjukhuset hade jag definitivt varit död.

Kommer ihåg lyckan av att komma hem, känslan av att inte klara av trappan upp utan att vila härligt. Men vad gjorde det jag levde. Saker blev helt fantastiska . En kram från Melissa , höra Melissa och Matts prata. Lyckan när Gimmick kom hem igen så jag fick en anledning att verkligen gå ut och gå ( fast det knappt blev runt husen) men det drev mig att komma igen . Första gången jag klarade av att gå upp till skolan och hälsa på alla där. När barnen kom springande fram och ville ha kramar och den utfrågning som blev varför jag hade lapp för ögat, varför jag hade krycka och var det sant att jag nästan dog. Helt underbart att stå där och berätta .

Men när åren går falnar känslan. Är fortfarande ödmjuk över att jag lever men man glömmer den där fantastiska känslan det är att faktiskt leva och vara här.

Nu har jag bröstcancer och den där känslan återkommer. Livet är underbart . Men denna gång finns det många fler känslor inblandade. För nu är det en kamp som pågår med allt det innebär.

Har en aggressiv form med en stor tumör och cancer i lymfkörtlarna. Därför startade de med cellgifter på mig, för att sedan göra operation följt av strålning. Behandlingen gör ju att man inte mår så bra, men det som är värst för mig är tröttheten. Gillar inte att vara så här trött eller att behöva ta dessa sprutor som jag måste ta. Men jag är född optimist så jag är inte rädd eller orolig att det inte kommer att gå.

Men det jag egentligen tänkte skriva om har med uppfattning av hur vi människor kastar ur oss meningar som jag plötsligt irriterar mig på.  Jag skämtar och är för det mesta glad , har morbid humor som vissa har svårt att förstå men sådan är jag.

Jag vet att alla uppfattar saker olika och alla människor har rätt att klaga, har förståelse för det, men för tillfället har jag svårt för allt "gnäll"  nu menar jag inte dessa som har det besvärligt utan de som slänger ur sig kommentarer utan direkt tanke.

När man är aktiv på facebook ser man att en del människor liksom inte kan låta bli att klaga.  Man ser hur de skriver att oh de är så sjuka och hur ska jag orka igenom detta. Har så ont i huvudet att jag kan dö. Nu har jag ont där eller där vad kan det vara för fel mm.  För att sen skriva att de har bakat storbak eller varit och shoppat hela dagen i stan mm. Ni vet säkert vad jag menar ni har nog alla sådana facebook vänner.  Som jag sa alla har rätt att klaga och vi alla upplever saker olika . Men för tillfället upplever jag det jobbigt med dessa kommentarer.  JAG skulle vara jäkligt glad om det bara var huvudvärk jag hade eller ont i magen eller vad det nu är så jag kunde baka en hel dag eller gå på stan.

Mina tankar blir men människa du har så mycket att glädja dig åt. De har kanske familj, bra jobb, ett i mitt tycke bra liv ( men egentligen vet jag ju inte)  Sen känner jag att men vilket bra liv jag måste ha ändå som är så glad och tycker livet är underbart fast jag har cancern , fasiken inte en chans att den ska få förmörka mitt sinne så jag blir en av de gnälliga. Har så mycket att glädja mig åt .




fredag 14 juli 2017

Bröstcancer Jäklar också

Nu var det över två år sedan jag skrev något inlägg men känner att jag behöver skriva av mig .

Hänt mycket detta år redan och nu detta - bröstcancer. Själva ordet är olycksbådande och man förknippar det ju oftast med riktigt svårt sjuk.

Denna vår började med svåra blödningar och problem från ändtarmen. Efter lång tid sökte jag hjälp och blev kallad på en rektoskopi, där upptäcktes vissa förändringar så hem med medicin , för en ytterligare undersökning några månader senare då man hoppades att det inte skulle vara så inflammerat längre så det skulle synas bättre och man skulle kunna ta en biopsi. 

Men ack nej så lätt kommer jag inte undan. Tarmen svårt irriterad fortfarande på återbesöket så remiss till kirurgen i Enköping så de skulle gå in direkt och ta prover. Kallelse kom med en väntetid på 3 månader. 

Under tiden börjar jag få väldigt ont i mitt högra bröst, till slut efter påtryckning av vänner beställde jag en läkartid. Detta var ca 2 veckor sedan. Där blir jag snabbt remitterad till en mammografi. Fick tid förra måndagen.  Mammografi utfördes och ultraljud. Efter att tittat på resultaten kommer läkaren in till mig och talar om att de måste göra en biopsi. Härligt , jag som är nål rädd :P  Men bara att gilla läget. En tunn nåls biopsi i lymfan och grov nåls biopsi i bröstet.

Läkaren talar om att jag kommer bli kallad tillbaka antingen för operation då det gör så ont i bröstet eller om biopsin visar på cancer så för hur man då ska gå vidare. Igår var jag där på återbesöket. Fick besked att jag har svårartad cancertumör i bröstet men biopsin på lymfan var otydlig så där behövde de göra en grov nåls biopsi. Det gjorde de igår fick ta två prover.

Nu börjar behandlingen för att bli av med cancern. På måndag ska jag till onkologi mottagningen för planering av behandlingen. Ska ev operera bort ena lymfan innan de startar med cellgifts behandlingen. Fick förklarat att de börjar med cellgifterna först då tumören är så stor att de annars måste ta bort hela bröstet. Med cellgiftsbehandlingen hoppas de att tumören krymper så mycket att när de tar bort den och lymfkörtlarna så finns det tillräckligt kvar för att göra en bröstrekonstruktion.

Cellgiftsbehandlingen kommer startas om senast tre veckor. På måndag måste jag även höra mig för om förändringarna i tarmen hur de ska gå vidare där ( bara att hoppas att det inget är)  Känns faktiskt som det blev väl mycket nu.

Men nu är det bara att ta tag i allt och gå vidare. Är mest ledsen  för att jag inte kan åka på Chodsky träffen i Danmark som vi bokat in men detta är väl kanske viktigare haha  Måste ändå säga att det känns rätt bra fast det är så här. Min eviga optimism och positiva läggning gör att jag vet att jag klarar detta med. Sen att jag har tillfällen där jag bara gråter men så är det någonstans måste man antagligen lätta på trycket också.

tisdag 3 mars 2015

Striden över ?




Publicerad 2 mar 2015 05:30 Uppdaterad 2 mar 2015 05:30
Foto: Julia Engström

Svår kamp för vård till demenssjuk mor

Jeanette och Ginas mamma började visa symptom på demens föröver två år sedan. Hon har inte kunnat få den vård hon behöver, eftersom hon själv har sagt nej. Kampen för rätt vård är tung.
Gina Karlsson och Jeanette Carlssons mamma lider av demens, men vilken typ av demens vet de inte för hon har inte genomgått någon demensutredning.
Under de senaste två åren har modern haft svårigheter att sköta hushållet och har glömt att sköta sin hygien.
– Det gick inte att ha en dosett hemma för en veckas medicin kunde hon peta i sig på ett par dagar, säger Gina Karlsson.
Även kvinnans make såg hur situationen blev värre och till sist vände sig familjen till Heby kommun och fick rätt till hemtjänst.
Under 2013 blev kvinnan inlagd på sjukhus flera gånger, varpå personalen uppmärksammade att hon behövde genomgå en demensutredning. Döttrarna började då se till möjligheterna att ordna avlastning eller en plats på ett vårdboende, för sin pappas skull. Men modern sade nej.
Både Jeanette Carlsson och Gina Karlsson menar att deras mamma länge varit rädd för att hamna på vårdboende och hellre velat bo hemma. Men för hennes anhöriga har kampen varit svår.
– Biståndshandläggarna menar att mamma måste säga ja till biståndet. Och jag har sagt att det inte går att få en dement människa att ändra sig när hon väl har bestämt sig, säger Gina Karlsson.
Vid årsskiftet blev kvinnan så sjuk att hon återigen lades in på sjukhus.
– Hon blev själv rädd och trodde att hon skulle dö. Hon frågade både oss och pappa vad det var för fel på henne och varför hon glömmer allt, berättar Jeanette Carlsson.
På sjukhuset utfördes en hjärnröntgen och resultaten visade att kvinnan led av en långt gången demens.
Vid ett vårdplaneringsmöte träffade biståndshandläggarna återigen kvinnan tillsammans med Jeanette Carlsson för en vårdplanering.
– Mamma mindes då inte att hon hade varit jättesjuk, säger hon.
Än en gång förklarade Jeanette familjens oro för modern, som den här gången lyssnade.
– Först då gick mamma med på att få en plats på ett korttidsboende, säger hon.
Efter en lång väntan fylld av förtvivlan och desperation kunde kvinnans familj äntligen andas ut. Men vägen dit har varit lång.
– Vi lyckades enbart för att jag till sist fick mamma att säga ja, men det finns andra som inte lyckas med det, säger Jeanette Carlsson som anser att det finns brister i socialtjänstlagen.
Kvinnan har nu varit på ett korttidsboende sedan hon blev utskriven från sjukhuset. Förra veckan blev det klart att hon får plats på vårdboende.
– Ja, hon ska få komma in på ett boende, efter att jag lyckades få henne att säga ja igen. Pappa är också lättad, säger Jeanette Carlsson.


Nu får vi hoppas att kampen kan lägga sig och allt flyter på. Ni vet ju att det gått hett till , men artikeln är snällt skriven och det kan vara bra . Men förhoppningsvis har vi hjälpt till och underlättat för andra i samma situation. Bara att hoppas att andra slipper genomlida samma strid.






http://salaallehanda.com/nyheter/heby/1.2863648-svar-kamp-for-vard-till-demenssjuk-mor

måndag 26 januari 2015

Ghost en chodsky pes


Chodsky Pes  Tjeckisk ras

En mellanstor vallhundstyp med långsmal kropp. Den har långhårig päls med tjock underpäls vilket gör den tålig och okänslig för väder. Den är känd för sin livliga personlighet utan spår av nervositet.

Den är hängiven sina familjemedlemmar, särskilt barn. Mot främlingar kan den vara återhållsamma. Det är en utmärkt ras för att vakta, skydda och ha som sällskap  . Den klarar av mycket avancerad träning. Rasen har en utmärkt näsa och utför nosarbete lättsamt och med hög känsla. Dess ideala mellanstorlek och följsamhet innebär att chodsky pes kan användas som servicehund , medan dess utmärkta nosegenskaper gör den till en idealisk räddnings- och lavinhund. Den har också talang för att valla hjordar.




I rasbeskrivningen står också att den måste tränas på ett positivt sätt. Ingen drill, träningen måste vara en lek för chodskyn. Chodskyn är lämpling som familjehund och även som en nybörjarhund. I Sverige går den som  brukshund. Mankhöjd hane 52-55 cm och tikar 49-52 cm. Färgen är svart till mörkt blågrå med klart gula black-and-tan teckningar. Vikten är 18-25 kg.

tisdag 20 januari 2015

Mammas hemkomst

Heby kommun visar verkligen vad dom går för. Nu är jag rasande.

Igår ringde dom från kommunen . Blev då lovad att mamma skulle få så mycket hemtjänst som det finns behov för.

Idag var det då dags för mammas hemkomst. Jag satte igång redan på morgonen att ringa runt för att kolla så hemtjänst skulle finnas på plats när mamma kom hem då hon inte kan ta sig uppför trappan själv mm. De skulle vara där och se till att hemkomsten skedde utan problem.

Idag på förmiddagen ringer biståndshandläggaren och frågar vad jag menar med att hemtjänsten ska vara och ta emot mamma och stanna där. Jag säger åt henne att tala med sin chef eftersom jag blivit lovad att hjälp skulle finnas. Hon fortsätter och menar på att jag inte kunde säga så . Jag säger igen till henne att ringa sin chef och lägger på luren.

Nu har jag nyss pratat med min syster som berättar att hemtjänst inte alls var där när mamma kom hem ( detta som även biståndshandläggaren lovat redan förra måndagen) utan pappa 86 är gammal med x antal hjärtinfarkter i bagaget fick ta hand om mamma. Han fick hjälpa och baxa  mamma upp för trappan ( en brant mörk trappa) ensam. En trappa som utbildad personal sa var omöjlig för mamma själv att ta sig uppför.Hon klarade ju inte av att gå själv uppför den. han fick sen hjälpa mamma att komma iordning hemma.


Så jag vet inte hur jag ska hantera detta. Är så rasande, ledsen och fylld av avsky hur man kan behandla människor på detta viset. Vet inte om biståndshandläggaren plötsligt gett kontra order för att jag tagit kontakt med hemtjänsten eller vad som hände. Kan ju bara säga att om jag tyckte illa om henne förut så ändrade jag ju inte åsikt efter idag.

Heby Kommun ni visar verkligen hur illa behandlade äldre människor kan bli

lördag 17 januari 2015

Mamma är dement , men kan ordet nej

Just nu har jag inget förtroende för kommunens biståndshandläggare, jag rent av tycker illa om dem. Ni ska få en förklaring.

Under fler år har vi sett mamma bli sämre för att som det är nu leva i ett ovärdigt och sjukdomsbringande tillstånd. Mamma minns knappt inte vad hon gjorde för en minut sedan. Hon klara inte längre av att hålla sig ren, sängen är dyblöt varje morgon och rummet stinker ammoniak.

Jag har lyckats genomdriva att hon har hemtjänst som kommer varje morgon. Från början var det för att hon inte klarade av det med medicinen utan glömde att hon ätit den. En månads dos tog hon på en vecka. Sedan fick jag henne att gå med på en viss hjälp med renhållning. Vilket innebär att de varje morgon går in och bäddar rent hennes säng och även lite mer städning i hennes omgivning.


 Varje morgon låser hon dörren och försöker hålla hemtjänst därifrån men de är så duktiga och lyckas få ta sig in i hennes rum. Då skyller hon på att hunden inte håller tätt. Att hon slängt sina blöta och skitiga blöjor i garderoben pratar hon inte om. Även den dörren låser hon men öppnar vid tillsägelse.

Duschar gör hon om vi lyckats få in henne kanske en gång i halvåret. Syster min tvingade henne en gång då hon inte duschat på ett halvår. Men hon höll på att få håret avslitet helt. Okvädningsorden och vansinnet som blir är hemskt. Inget barn ska behöva bli tilltalad så av sin mor. Men vi vet ju att det är sjukdomen som gör det. Men det är oerhört sårande ändå.

Mig blir hon arg på och säger att jag ljuger om henne när vi är till läkare eller om kommunen varit på besök. Att jag är en lögnaktig horunge som bara försöker få in henne på hemmet. Varje dag får  hon raseriutbrott på vår far och det kan bero på att han inte vill att hon ska koka te eller att han inte vill köra henne till affären så hon kan köpa Alvedon, cigaretter eller tidningar. Ett Alvedon paket går åt på en eller högst två dagar. Man vet aldrig vad som kan utlösa hennes raseri.

Allt är oerhört krävande för alla och pappa är ju inte ung han heller med sina 86 år. Men han försöker så gott det går. Jag är i ständig jour om något skulle hända där hemma. Törs aldrig ha telefonen avstängd ifall något skulle hända.

Mamma får ständiga urinvägsinfektioner och tillbringar dagarna liggande i fosterställning på soffan. Allt hon rör sig är när hon går ut och röker på balkongen. Alla hennes koftor som hon använder när hon går ut och röker är täckta av brännhål. Hon kan inte laga mat längre och ingen vill äta om hon gör det då hygienen är så dålig. Det man tänker på är avföringen som hon ofta har på händerna då det brister vid toalettbesöken.


Som jag skrev tidigare är jag i ständig jour för att man är så rädd att något ska hända, antingen henne eller att hon orsakar att pappa skadas. Hon har vid flera tillfällen ramlat. Den 22 december fick jag samtalet jag väntat på.

Mamma hade ramlat när hon gått ut med fågelmat. Pappa hörde henne skrika men innan han hunnit ner och ut kom det två killar och hjälpte henne upp. De bar henne in och uppför trappan till hennes sovrum. Mamma skrikandes av smärta hela tiden. Pappa ringde mig och jag åkte över direkt. Vi syskon har 4 mil till vårt föräldrahem så det tar ju lite tid.

När jag kom fram ringde jag ambulans direkt då jag förstod att hon brutit lårbenshalsen eller något liknande . Ambulanspersonalen var helt  enorma . Mamma skulle ju inte med , som vanligt var det inget fel på henne. Då säger de till henne att de vill göra ett avtal med henne. Att klarar hon av att resa sig och gå på toa får hon vara kvar hemma annars följer hon med dem. Naturligtvis kunde hon inte det , men då accepterade hon att följa med dem.

På Akademiska röntgades hon och mycket riktigt var det lårbenshalsen som var bruten. Hon blev kvar där för operation och även medicinering för urinvägsinflammationen som det visade sig att hon hade igen. Efter några dagar där blev hon flyttad till Genetariska avdelningen i Tierp.

Efter en vecka där talade de om att hon var färdigbehandlad där och klar för utskrivning. jag blev skräckslagen men de lovade att de inte skickar hem henne utan ett vårdplansmöte då hon inte skulle klara sig hemma utan behövde fortsatt rehab för benet b la. De kontaktade kommunen och ett möte blev bestämt till i måndags med biståndshandläggare, sjukgymnast , arbetsterapeut , personal från avdelningen hon är på och så mig och min syster,

Vi träffas där och vi bestämmer att biståndshandläggare , med kommunens arbetsterapeut och sköterska ska gå upp senare och prata med mamma då hon blir upprörd om hon ska sitta med. Sköterskan från avdelningen börjar att berätta hur de upplever mamma och hennes vårdbehov. Hon berättar att mamma är vinglig och att det finns fallrisk då mamma dessutom oftast inte tar rullatorn när hon ska gå någonstans. Att de märker hur förvirrad hon är . Kan fråga efter mer värktabletter 5 minuter efter att hon fått. Att det bästa vore om mamma kunde få fortsatt rehab på ett annat boende.

Då tar biståndshandläggaren över och talar om att de minsann inte kan göra något om mamma säger nej till att komma till annan avdelning. Det har ingen betydelse hur koko och borta  en människa är säger biståndshandläggaren så länge de kan säga NEJ. Att ansvaret ligget på mamma. Jag blir upprörd och frågar om hon på fullaste allvar menar att mamma ska åka hem fast det är som det är. Javisst de måste ha ett ja från mamma annars kan de inte göra något. Min syster och jag frågar då, men om hon ramlar i trappan och pappa försöker ta emot henne så de ramlar bägge två och skadar sig svårt då anser vi att ansvaret ligger på biståndshandläggaren och hon orsakat deras skador. Men nej det är mammas ansvar då hon säger nej till vårdplats. En kvinna som är så pass dement att hon inte ens inser att hon brutit lårbenshalsen. Hon är ju inte skadad enligt henne själv.
 Mötet slutar med att biståndshandläggaren talar om för oss att mamma kommer att skrivas ut och skickas hem om hon säger nej till vård.

Kommunens anställda går upp för att prata med mamma och som vi visste säger mamma nej och menar att hon är ju inte ens skadad så hon borde få komma hem direkt. Så då är det detta som gäller mamma ska hem. Men först vill de att mamma ska åka hem på onsdagen för att mötas upp av sjukgymnast och arbetsterapeuten för att se om hon klara sig. Vilket verkar otroligt. Med kök, sovrum och allrum på övervåningen och dusch nere

På onsdagen åker mamma och jag hem där vi möts av personalen. Där visar det sig snabbt att det inte går så bra i trappan men de tar sig upp . Personalen ser till att hålla henne när hon börjar vingla. På övervåningen pratar de med mamma och går runt och tittar hur hon klarar sig. Sen säger de orden som får mamma explodera. Du kommer inte att kunna klara dig här utan skulle behöva komma till en avdelning på rehab. Jag hör hur mamma vrålar era jävla svin ni får aldrig in mig på hemmet. Sen försöker hon springa nerför trappan de skriker vänta så en får komma framför sen bär det av nerför trappan. Mamma så rasande. Nu ska jag åka hem skriker hon till mig.

Jag ringer taxin och lyckas få en tidigare då det var bestämt att vi skulle vara där en timme. Mamma är upprörd och vägrar prata med de bägge kvinnor som skulle utvärdera besöket. När taxin kommit och mamma klivit in säger de åt mig att de inser att mamma absolut inte kan komma hem och att de ska berätta det för biståndshandläggaren.

Igår ( fredag) ringde biståndshandläggaren mig och talade om att på måndag skickar de hem mamma med taxi, jag eller vi skulle se till att vara där och möta henne. Jag blir så arg, ledsen frustrerad . Försöker att prata med henne , få henne att inse att det inte går. Att pappa inte kan ta hand om henne. Men kommer ingen vart, då MAMMA sagt NEJ . Frågan är nu när jag får nästa samtal att någon är skadad eller värre . Kommunen tvår sina händer eftersom mamma kan ordet NEJ så allt ansvar ligger hos min dementa mamma .

Tilläggas kan att hon inte är utredd för demens då hon sagt NEJ