Sommar

Sommar

onsdag 4 april 2018

Hellre genomgå magnetröntgen

Då är det dags igen. Förra våren sökte jag läkare för rätt jobbiga problem med ändtarmen. Man gjorde en rektoskopi och upptäckte några förändringar och en kula under undersökningen. Detta ledde till en remiss på kirurgen i Enköping.

Men när jag fick tid hade de ju upptäckt bröstcancern och jag hade påbörjat cellgiftsbehandlingen så då sköt man upp undersökningen med tanke på sköra slemhinnor.

Men nu är det dags. Jag ringde idag och fick genast en tid imorgon. Så nu har jag varit och köpt micro lavemang till ikväll och morgon. Inget vidare tycker jag.😓

Men jag tänker så här att om det är något så har jag allafall genomgått cellgiftsbehandling så det är ju bra.

Erkänner att det här en undersökning jag bävar för. Lägger mig gärna i magnetröntgen hundra gånger om jag slipper detta

Men efter imorgon slipper jag allafall tänka på och undra vad det är för problem 😁




fredag 30 mars 2018

Gamla Nette på väg tillbaka



Så skönt , nu börjar jag känna glädje igen. Har varit en jobbig tid rent humörs mässigt. Svårt att prata med människor och hålla gråten borta. Allt för en läkares uttalande.

Har varit till både bröstenheten och onkologen denna vecka. Så bra läkare på bägge ställena. På bröstenheten träffade jag kirurgen som opererade mig. Gick igenom vad som är ett bra sätt att fortsätta behandlingen. Bröstet är ju fortfarande alldeles rött men faktiskt blivit något bättre. Det är smärtan som är värst. Ont har man ju ändå efter att man tagit bort lymfkörtlarna men smärtan i bröstet är något annat.

Har ju funderat på att säga åt dem att ta bort bröstet för att slippa smärtan. Den efter lymfkörtlarna klarar jag av men den i bröstet orkar jag snart inte med. Men vi diskuterade och hade samma åsikt. Då man inte har en diagnos och riktigt vet vart smärtan kommer ifrån kan man inte ta bort bröstet för man vet inte om smärtan kommer finnas ändå eller flytta på sig. Sen kan man inte operera så länge det är infekterat för ev spridning.

Sen i onsdags var jag till onkologen och har en så gullig läkare där. Det första hon sa att den här gången såg jag gladare ut :) var till henne jag var direkt efter röntgenläkarens uttalande om att det var cancer igen i bröstet och den gången grät jag ju bara.

Anledningen att jag sökte läkare första gången när allt startade var just att jag hade ont i bröstet och hon förklarade att mina lymfkörtlar var så illa åtgångna av cancern redan då att troligen hade lymfvätskan börjat leta andra vägar därav smärtan. Nu har jag 10 gånger så ont och hennes teori är att lymfvätska går ut i bröstet och att det stasar . Vägarna det försöker ta sig är troligtvis blockerade. Nu ska vi ses om 2 månader igen och se om det blivit bättre. Vi får vänta och se i ett senare läge om det inte blir bättre blir det en plastikkirurg som får kolla på det och se om de kan leda om eller rensa upp blockeringarna. Hon avslutar allt med en kram och skrattar och säger : Du är allafall unik för det här har vi inte varit med om tidigare

Så hur ont det än gör får jag glädja mig åt det :D

tisdag 13 februari 2018

Den röntgenläkaren förstörde mycket för mig

När man inte mår så bra och orkar skriva så plötsligt får man lust att skriva igen då är det så mycket man vill skriva om. Tänkte försöka dela upp det i olika inlägg. Men jag börjar med det sista som hänt.

Jag fick ju någon form av infektion någon vecka efter att operationen av bröstet och lymfkörtlarna gjorts. Detta var i mitten av december. Sedan dess har man försökt med olika sorters antibiotika 5 kurer närmare bestämt. Inget har påverkat infektionen. Läkarna har rådgjort med varandra onkologer, kirurger och infektionsläkare utan resultat.

Hoppar lite här så det jag berättar kanske blir lite mer lätt förstått. Under dessa veckor med infektion så fick jag beskedet av mina läkare ( 8 de januari närmare bestämt) att jag svarat så bra på cellgiftsbehandlingen att all cancer i lymfkörtlarna var borta ( de var hårt påverkade) och det sista i bröstet lyckades de få bort vid operationen. Nu var det strålning 3 veckor och 10 år med antiöstrogen medicin som gällde.

Strålningen sköts upp lite då de var osäkra om infektionen i bröstet skulle förvärras men sen startade vi för drygt två veckor sedan. Haft tät kontakt med läkarna under tiden fick antibiotika som skulle förebygga att det blev värre. Men sen förra torsdagen tog onkologen kontakt med infektionsläkarna då de blev oroliga över hur bröstet såg ut och de tagit blododlingar två dagar även haft febertoppar med riktig frossa.

Tur nog hade jag min bästa följeslagare och kompis med mig denna dagen. Något som skulle tagit högst 1 timme visade sig bli 12 timmar. Från provtagning, strålningen och läkarbesöket på onkologen blev jag uppskickad till infektionsjouren. Där togs det nya prover sedan beslutade man att skicka mig på ultraljudsröntgen.

Vi åker ner till röntgen och efter att väntat ett bra tag fick jag komma in ( Kan tillägga att så långa väntetider som det blev till allting så höll jag på att ge upp) Inne på röntgenbordet blev jag liggande i 45 minuter innan en äldre kvinnlig läkare kom och började undersökningen. Det hon skulle titta efter och ev försöka ta prov på var infekterad vätska vilket det visade sig att det inte fanns någon. Så hon undersöker sen säger hon: Jag vill inte försöka skrämma upp dig men vore jag dig skulle jag se till att onkologen går in kollar upp det här noggrant och även begära att de tar bort bröstet. Cancern är som bläckfiskar de nästlar sig in överallt. Jag ser inga tumörer men något är det ju med ditt bröst.

Jag går ut till Rose-Marie där jag faller i gråt. Det kändes som läkarens ord var en golfklubba som slagit mig tillbaka till första hålet. Jag som hela tiden varit optimistisk och positiv förlorade plötsligt det. Plötsligt var jag SJUK det har jag ju inte känt mig på hela tiden hur jobbigt allt har än varit. Jag som verkligen besegrat cancern , fått den tuffaste av cellgiftsbehandlingarna man kan få men hela tiden känt mig frisk ( hur dåligt jag än mått ) låter konstigt kanske men så jag känt. Den här läkaren förstörde allting. Plötsligt blev jag svag och hade cancer jag som var frisk.

Rose-Marie tröstade och vi gick tillbaks till infektionsavdelningen. Efter lite mer väntan kom läkaren in och berättade att röntgen inte hittat något då började jag gråta igen. Vi berättade vad röntgenläkaren sagt. Kan ju säga att läkaren blev upprörd och sa åt mig att först och främst hade inte den andra läkaren befogenhet att säga så till mig och för det andra så var det något man måste ta prover för att kunna fastställa att det är cancer som orsakar allt elände.Blev bestämt att nu skulle det testas med antibiotika dropp 5 dagar så skulle man se om det blev någon förändring.

I fredags fick jag träffa bröstcancer specialist då jag var så ledsen. Hon förklarade att hon inte trodde att jag efter en aggressiv bröstcancer som de med sådan framgång fått bort skulle kunna få en annan form av cancer som det faktiskt finns inflammatorisk bröstcancer sådan otur kan man inte ha tyckte hon. Men det får bli nya undersökningar, mammografi, ultraljud och kanske magnetröntgen så får man se. Bestämdes att den läkare som jag haft tidigare på mammografin och ultraljudet ska bestämma vad som sker nu då han är specialist på just bröstcancer. Om det blir nya biopsier, ev att man tar en tårtbit till eller tar bort hela bröstet.

Så denna vecka får jag de sista strålningarna och nästa vecka har jag fått tid för ultraljud och mammografi så får vi se.

Den röntgenläkaren förstörde mycket för mig med sina ord. Jag som faktiskt varit positiv och optimistisk inget spel utan jag har faktiskt lyckats hålla humöret uppe den mesta tiden. Har ju varit en jäkla tuff resa men jag har lyckats skämta om det mesta. Nu gråter jag helt plötsligt, har svårt att prata med vänner eller släkt då jag bara gråter. Vill inte prata med någon knappt då jag inte gillar att gråta. MEN JAG VET ATT JAG KOMMER ATT HITTA TILLBAKA TILL OPTIMISMEN OCH SKRATTET men jag får tillåta mig att gråta ett tag nu och få ur det ur systemet. Sen är jag inte mycket för att se allt svart men just nu så är det det svarta som har övertaget. Förhoppningsvis så är jag tillbaka i vanlig form efter nästa torsdag då jag gjort ultraljudet och om det tas nya biopsier då eller vad som händer.

fredag 6 oktober 2017

Sjuk ekonomi

Pengar, pengar , pengar  man styrs väldigt av pengar. Speciellt bristen på dem. Sen är man dessutom sjuk så påverkas man ännu mera.

Jag är pensionerad (sjukpensionär) sen många år och får ut lite drygt 6000 kronor i månaden. Har haft förmånen att kunna vikariera en del på skolan och drygat ut ekonomin lite. Men nu är det kört med det. Både gällande orken och sedan med risken att jag blir smittad på skolan då immunförsvaret inte är det bästa.

Är van att ha det tufft ekonomiskt men nu är det riktigt svårt. Inte nog med att man är sjuk man har ingen möjlighet att kunna unna sig lite extra för att pigga upp tillvaron.

Har suttit och räknat ut vad cancern kostar mig ekonomiskt förutom att jag är dålig.  Sedan första sjukbesöket i juli har jag lagt ut ca 8500 kr . Detta är för resor till och från sjukhusen, parkeringsavgifter, även mat ibland då det blivit långa dagar, inlagd på sjukhuset p.g.a  infektion  sen även mediciner. Detta är alltså en period på 3 månader. På tre månader har jag alltså haft ca 9500 kronor kvar att leva på. 3300 kronor för var månad. Till saken hör att Matts definitivt  inte är högavlönad

Tycker ju inte direkt vi lever i glesbygden men helt klart påverkas vi så när det gäller att vara sjuk. Hade vi bott i stan hade ju de enda kostnaderna varit för medicin och när jag varit inlagd.

Sen lider jag dessutom av social abstinens att inte träffa människor, få vara uppe på skolan och träffa barnen , inte kunna (orka) träna med Ghost mm.

Vet att pengar inte är allt men det hade varit himla skönt att ha lite mer varje månad , att slippa oroa sig för om man kan tanka bilen. Slippa undra om jag har råd att ta mig till nästa behandling eller om jag kan lösa ut medicinen.




.

lördag 23 september 2017

Ghost assistanshund av naturen

Hur enormt mycket jag älskar min Chodsky Pes kan nog inte alla förstå.



Redan tidigt visade han prov på att vara som en assistanshund. Att få honom att ta upp tappade saker från golvet behövde man knappt lära honom efter ett försök fattade han vad vi ville. Tar upp vad man ber om , även om det är tallrikar saxar eller vad det nu kan vara. Han hjälper till att ta av kläder strumpor , byxor och även tröjor.

Men hans naturliga förmåga att märka när något är fel upptäckte vi tidigt. Första gången var när min dotter fick en panikångestattack i ett annat rum och jag inte märkte det. Ghost kom och visade på att något var fel först fattade jag inte och ignorerade honom men han gav sig inte . Följde med honom och där låg hon. Han satte sig bredvid och jag fick hjälpa henne. Ibland när hon var på väg att få en attack kunde han gå fram och lägga huvudet i hennes knä vilket hade en lugnande effekt.


I våras flyttade hon,Alex och Madara. Ca en månad efter de flyttat märkte jag att han blev så orolig när jag åkte hemifrån: Fick han vara ensam märktes det ännu bättre, trodde det berodde på att Melissa hade flyttat. Sen i juli upptäcktes ju cancern och allt gick med en rasande fart att börja behandlingen.

Jag mår ju faktiskt väldigt bra ännu så länge i min behandling men orken har ju verkligen minimerats och det var efter första behandlingen jag upptäckte vad som gjorde honom orolig och vi insåg att han hade vetat att jag var sjuk innan vi visste något. 

Har ju ett fält jag åker till så han ska få röra på sig ordentligt. Där sätter jag mig på min stol och dricker kaffe medans han springer runt och leker. När vi varit där ett tag brukar vi gå en sväng så han ska få göra ifrån sig också. Första gången vi var där efter min behandling och vi gick vår sväng fattade jag ingenting för plötsligt vänder han springer tillbaks till bilen och hoppar in där bak. Jag ropar, han hoppar ur tittar på mig och hoppar in igen. När jag väl är tillbaka vid bilen och sätter mig i den känner jag att jag är totalt slut. Då inser jag varför han sprang tillbaks och vägrade komma till mig när jag ropade.

Nu lyssnar jag alltid på honom. Vill han vända så gör jag det för jag vet att han gör det för min skull. Står jag och diskar och han kommer och puttar på mig , vänder och går till soffan så följer jag med och lägger mig.

Någon som frågade mig : Tror du verkligen att han upptäckte cancern så svarar jag att jag är helt övertygad om det. Det förklarar så mycket hur han varit under våren min älskade Ghost.











                                    


lördag 2 september 2017

Mina tankar om livet

Tänk vad olika saker påverkar vårat sätt att uppleva och se på saker. Efter min hjärnblödning var jag så tacksam och kände sådan glädje över små ting. Visste ju att jag faktiskt var borta ett tag på operationsbordet och dessutom att om jag inte varit på sjukhuset hade jag definitivt varit död.

Kommer ihåg lyckan av att komma hem, känslan av att inte klara av trappan upp utan att vila härligt. Men vad gjorde det jag levde. Saker blev helt fantastiska . En kram från Melissa , höra Melissa och Matts prata. Lyckan när Gimmick kom hem igen så jag fick en anledning att verkligen gå ut och gå ( fast det knappt blev runt husen) men det drev mig att komma igen . Första gången jag klarade av att gå upp till skolan och hälsa på alla där. När barnen kom springande fram och ville ha kramar och den utfrågning som blev varför jag hade lapp för ögat, varför jag hade krycka och var det sant att jag nästan dog. Helt underbart att stå där och berätta .

Men när åren går falnar känslan. Är fortfarande ödmjuk över att jag lever men man glömmer den där fantastiska känslan det är att faktiskt leva och vara här.

Nu har jag bröstcancer och den där känslan återkommer. Livet är underbart . Men denna gång finns det många fler känslor inblandade. För nu är det en kamp som pågår med allt det innebär.

Har en aggressiv form med en stor tumör och cancer i lymfkörtlarna. Därför startade de med cellgifter på mig, för att sedan göra operation följt av strålning. Behandlingen gör ju att man inte mår så bra, men det som är värst för mig är tröttheten. Gillar inte att vara så här trött eller att behöva ta dessa sprutor som jag måste ta. Men jag är född optimist så jag är inte rädd eller orolig att det inte kommer att gå.

Men det jag egentligen tänkte skriva om har med uppfattning av hur vi människor kastar ur oss meningar som jag plötsligt irriterar mig på.  Jag skämtar och är för det mesta glad , har morbid humor som vissa har svårt att förstå men sådan är jag.

Jag vet att alla uppfattar saker olika och alla människor har rätt att klaga, har förståelse för det, men för tillfället har jag svårt för allt "gnäll"  nu menar jag inte dessa som har det besvärligt utan de som slänger ur sig kommentarer utan direkt tanke.

När man är aktiv på facebook ser man att en del människor liksom inte kan låta bli att klaga.  Man ser hur de skriver att oh de är så sjuka och hur ska jag orka igenom detta. Har så ont i huvudet att jag kan dö. Nu har jag ont där eller där vad kan det vara för fel mm.  För att sen skriva att de har bakat storbak eller varit och shoppat hela dagen i stan mm. Ni vet säkert vad jag menar ni har nog alla sådana facebook vänner.  Som jag sa alla har rätt att klaga och vi alla upplever saker olika . Men för tillfället upplever jag det jobbigt med dessa kommentarer.  JAG skulle vara jäkligt glad om det bara var huvudvärk jag hade eller ont i magen eller vad det nu är så jag kunde baka en hel dag eller gå på stan.

Mina tankar blir men människa du har så mycket att glädja dig åt. De har kanske familj, bra jobb, ett i mitt tycke bra liv ( men egentligen vet jag ju inte)  Sen känner jag att men vilket bra liv jag måste ha ändå som är så glad och tycker livet är underbart fast jag har cancern , fasiken inte en chans att den ska få förmörka mitt sinne så jag blir en av de gnälliga. Har så mycket att glädja mig åt .




fredag 14 juli 2017

Bröstcancer Jäklar också

Nu var det över två år sedan jag skrev något inlägg men känner att jag behöver skriva av mig .

Hänt mycket detta år redan och nu detta - bröstcancer. Själva ordet är olycksbådande och man förknippar det ju oftast med riktigt svårt sjuk.

Denna vår började med svåra blödningar och problem från ändtarmen. Efter lång tid sökte jag hjälp och blev kallad på en rektoskopi, där upptäcktes vissa förändringar så hem med medicin , för en ytterligare undersökning några månader senare då man hoppades att det inte skulle vara så inflammerat längre så det skulle synas bättre och man skulle kunna ta en biopsi. 

Men ack nej så lätt kommer jag inte undan. Tarmen svårt irriterad fortfarande på återbesöket så remiss till kirurgen i Enköping så de skulle gå in direkt och ta prover. Kallelse kom med en väntetid på 3 månader. 

Under tiden börjar jag få väldigt ont i mitt högra bröst, till slut efter påtryckning av vänner beställde jag en läkartid. Detta var ca 2 veckor sedan. Där blir jag snabbt remitterad till en mammografi. Fick tid förra måndagen.  Mammografi utfördes och ultraljud. Efter att tittat på resultaten kommer läkaren in till mig och talar om att de måste göra en biopsi. Härligt , jag som är nål rädd :P  Men bara att gilla läget. En tunn nåls biopsi i lymfan och grov nåls biopsi i bröstet.

Läkaren talar om att jag kommer bli kallad tillbaka antingen för operation då det gör så ont i bröstet eller om biopsin visar på cancer så för hur man då ska gå vidare. Igår var jag där på återbesöket. Fick besked att jag har svårartad cancertumör i bröstet men biopsin på lymfan var otydlig så där behövde de göra en grov nåls biopsi. Det gjorde de igår fick ta två prover.

Nu börjar behandlingen för att bli av med cancern. På måndag ska jag till onkologi mottagningen för planering av behandlingen. Ska ev operera bort ena lymfan innan de startar med cellgifts behandlingen. Fick förklarat att de börjar med cellgifterna först då tumören är så stor att de annars måste ta bort hela bröstet. Med cellgiftsbehandlingen hoppas de att tumören krymper så mycket att när de tar bort den och lymfkörtlarna så finns det tillräckligt kvar för att göra en bröstrekonstruktion.

Cellgiftsbehandlingen kommer startas om senast tre veckor. På måndag måste jag även höra mig för om förändringarna i tarmen hur de ska gå vidare där ( bara att hoppas att det inget är)  Känns faktiskt som det blev väl mycket nu.

Men nu är det bara att ta tag i allt och gå vidare. Är mest ledsen  för att jag inte kan åka på Chodsky träffen i Danmark som vi bokat in men detta är väl kanske viktigare haha  Måste ändå säga att det känns rätt bra fast det är så här. Min eviga optimism och positiva läggning gör att jag vet att jag klarar detta med. Sen att jag har tillfällen där jag bara gråter men så är det någonstans måste man antagligen lätta på trycket också.