Sommar

Sommar

lördag 13 oktober 2018

Mamma ❤️

Idag var jag och Melissa Pinkie och hälsade på mamma. Hon var piggare än väntat. Var vaken när vi kom och det tog inte så lång tid för henna att känna igen oss. Hon hade varit upp och försökt äta lite men det gick inte. Hon har slutat äta, dricker vatten och näringsdryck. Så glad att vi kom men blev trött direkt och då säger hon att vi kan åka om vi vill. Vi stannade , jag satt och höll hennes hand då blev hon lugnare. Boala kom också och hälsade på. Roligt att träffas även om omständigheterna inte är bra.

måndag 9 juli 2018

Semester


Semestertid äntligen. Inte för mig dock eftersom jag inte jobbat på ett år men för Matts.
Förra semestern började med cancer besked så semestern blev ju inte så rolig. Detta året började det med ca 3 kronor på kontot alltså absolut inga pengar och tom frys :P så kanske inte så roligt det heller :D

Skönt nog är cancern borta tyvärr har jag fått svår smärta i bröstet efter behandling och operation. Det jobbiga med smärtan är att inte ha vetat vad det beror på och om jag kommer bli av med den. Men har äntligen fått en läkare som förklarat vad det beror på och även hur länge jag måste räkna med att ha ont minst två år men kan ev bli resten av livet . Men det står jag ut med nu när jag fått veta. Det värsta är när man inget vet. Han berättade att pgav den aggressiva cancer som även spridit sig till lymfarna och det aggressiva sättet man behandlade den på kan man få dessa besvär. Han hade jobbat 15 år i Grekland och sett det 3 gånger där sedan 5 år i England där han haft två fall och nu efter fem år i Sverige så är jag det första . Då jobbar han bara med bröstcancer.

Något som man inte tänker på är hur mycket som berörs av att man är sjuk inte bara att orken är sämre, smärtan man har hela tiden,  att skallen inte fungerar som man är van med och ekonomin blir sämre. Man försöker så gott man kan att hantera vardagen men ibland är det svårt.

 Jag har blivit så bitchig känns det som. Har inte tålamod med människor. Alla reagerar olika på saker och jag vet det men för tillfället blir jag lätt irriterad på vissa saker. Efter min behandling och operation med efterföljande strålning (vilken var det tuffaste man gav på bröstcancer) och efterföljande smärta som jag inte kommer undan så har jag inte riktigt tålamod med människor som tycker deras bröstcancer varit så jobbig och psykiskt nedbrytande och man sen får veta att de inte behövt stå ut med så mycket, kanske äta medicin några år. Ledsen , jag vet att alla upplever saker olika men för mig känns det gnälligt :P

En annan sak som jag för tillfället retar mig på är dessa människor som klagar och säger att de inte har några pengar. Fast de har sparkapital och i samma andetag de klagar på att de inte har några pengar åker och handlar mat för några tusen. När jag säger att jag inga pengar har är det verkligen så, finns inga pengar att köpa mat för.

Sådär då har jag skrivit av mig lite och det känns bra . Hoppas ni förstår att jag egentligen inte är så här intolerant i vanliga fall men som sagt året har varit tufft och nu ser jag fram emot semester och ett bättre år :) och balkonghäng med Matts och Ghost :D


Lite pokemon jakt blir det även i sommar med familjen :)



onsdag 4 april 2018

Hellre genomgå magnetröntgen

Då är det dags igen. Förra våren sökte jag läkare för rätt jobbiga problem med ändtarmen. Man gjorde en rektoskopi och upptäckte några förändringar och en kula under undersökningen. Detta ledde till en remiss på kirurgen i Enköping.

Men när jag fick tid hade de ju upptäckt bröstcancern och jag hade påbörjat cellgiftsbehandlingen så då sköt man upp undersökningen med tanke på sköra slemhinnor.

Men nu är det dags. Jag ringde idag och fick genast en tid imorgon. Så nu har jag varit och köpt micro lavemang till ikväll och morgon. Inget vidare tycker jag.😓

Men jag tänker så här att om det är något så har jag allafall genomgått cellgiftsbehandling så det är ju bra.

Erkänner att det här en undersökning jag bävar för. Lägger mig gärna i magnetröntgen hundra gånger om jag slipper detta

Men efter imorgon slipper jag allafall tänka på och undra vad det är för problem 😁




fredag 30 mars 2018

Gamla Nette på väg tillbaka



Så skönt , nu börjar jag känna glädje igen. Har varit en jobbig tid rent humörs mässigt. Svårt att prata med människor och hålla gråten borta. Allt för en läkares uttalande.

Har varit till både bröstenheten och onkologen denna vecka. Så bra läkare på bägge ställena. På bröstenheten träffade jag kirurgen som opererade mig. Gick igenom vad som är ett bra sätt att fortsätta behandlingen. Bröstet är ju fortfarande alldeles rött men faktiskt blivit något bättre. Det är smärtan som är värst. Ont har man ju ändå efter att man tagit bort lymfkörtlarna men smärtan i bröstet är något annat.

Har ju funderat på att säga åt dem att ta bort bröstet för att slippa smärtan. Den efter lymfkörtlarna klarar jag av men den i bröstet orkar jag snart inte med. Men vi diskuterade och hade samma åsikt. Då man inte har en diagnos och riktigt vet vart smärtan kommer ifrån kan man inte ta bort bröstet för man vet inte om smärtan kommer finnas ändå eller flytta på sig. Sen kan man inte operera så länge det är infekterat för ev spridning.

Sen i onsdags var jag till onkologen och har en så gullig läkare där. Det första hon sa att den här gången såg jag gladare ut :) var till henne jag var direkt efter röntgenläkarens uttalande om att det var cancer igen i bröstet och den gången grät jag ju bara.

Anledningen att jag sökte läkare första gången när allt startade var just att jag hade ont i bröstet och hon förklarade att mina lymfkörtlar var så illa åtgångna av cancern redan då att troligen hade lymfvätskan börjat leta andra vägar därav smärtan. Nu har jag 10 gånger så ont och hennes teori är att lymfvätska går ut i bröstet och att det stasar . Vägarna det försöker ta sig är troligtvis blockerade. Nu ska vi ses om 2 månader igen och se om det blivit bättre. Vi får vänta och se i ett senare läge om det inte blir bättre blir det en plastikkirurg som får kolla på det och se om de kan leda om eller rensa upp blockeringarna. Hon avslutar allt med en kram och skrattar och säger : Du är allafall unik för det här har vi inte varit med om tidigare

Så hur ont det än gör får jag glädja mig åt det :D

tisdag 13 februari 2018

Den röntgenläkaren förstörde mycket för mig

När man inte mår så bra och orkar skriva så plötsligt får man lust att skriva igen då är det så mycket man vill skriva om. Tänkte försöka dela upp det i olika inlägg. Men jag börjar med det sista som hänt.

Jag fick ju någon form av infektion någon vecka efter att operationen av bröstet och lymfkörtlarna gjorts. Detta var i mitten av december. Sedan dess har man försökt med olika sorters antibiotika 5 kurer närmare bestämt. Inget har påverkat infektionen. Läkarna har rådgjort med varandra onkologer, kirurger och infektionsläkare utan resultat.

Hoppar lite här så det jag berättar kanske blir lite mer lätt förstått. Under dessa veckor med infektion så fick jag beskedet av mina läkare ( 8 de januari närmare bestämt) att jag svarat så bra på cellgiftsbehandlingen att all cancer i lymfkörtlarna var borta ( de var hårt påverkade) och det sista i bröstet lyckades de få bort vid operationen. Nu var det strålning 3 veckor och 10 år med antiöstrogen medicin som gällde.

Strålningen sköts upp lite då de var osäkra om infektionen i bröstet skulle förvärras men sen startade vi för drygt två veckor sedan. Haft tät kontakt med läkarna under tiden fick antibiotika som skulle förebygga att det blev värre. Men sen förra torsdagen tog onkologen kontakt med infektionsläkarna då de blev oroliga över hur bröstet såg ut och de tagit blododlingar två dagar även haft febertoppar med riktig frossa.

Tur nog hade jag min bästa följeslagare och kompis med mig denna dagen. Något som skulle tagit högst 1 timme visade sig bli 12 timmar. Från provtagning, strålningen och läkarbesöket på onkologen blev jag uppskickad till infektionsjouren. Där togs det nya prover sedan beslutade man att skicka mig på ultraljudsröntgen.

Vi åker ner till röntgen och efter att väntat ett bra tag fick jag komma in ( Kan tillägga att så långa väntetider som det blev till allting så höll jag på att ge upp) Inne på röntgenbordet blev jag liggande i 45 minuter innan en äldre kvinnlig läkare kom och började undersökningen. Det hon skulle titta efter och ev försöka ta prov på var infekterad vätska vilket det visade sig att det inte fanns någon. Så hon undersöker sen säger hon: Jag vill inte försöka skrämma upp dig men vore jag dig skulle jag se till att onkologen går in kollar upp det här noggrant och även begära att de tar bort bröstet. Cancern är som bläckfiskar de nästlar sig in överallt. Jag ser inga tumörer men något är det ju med ditt bröst.

Jag går ut till Rose-Marie där jag faller i gråt. Det kändes som läkarens ord var en golfklubba som slagit mig tillbaka till första hålet. Jag som hela tiden varit optimistisk och positiv förlorade plötsligt det. Plötsligt var jag SJUK det har jag ju inte känt mig på hela tiden hur jobbigt allt har än varit. Jag som verkligen besegrat cancern , fått den tuffaste av cellgiftsbehandlingarna man kan få men hela tiden känt mig frisk ( hur dåligt jag än mått ) låter konstigt kanske men så jag känt. Den här läkaren förstörde allting. Plötsligt blev jag svag och hade cancer jag som var frisk.

Rose-Marie tröstade och vi gick tillbaks till infektionsavdelningen. Efter lite mer väntan kom läkaren in och berättade att röntgen inte hittat något då började jag gråta igen. Vi berättade vad röntgenläkaren sagt. Kan ju säga att läkaren blev upprörd och sa åt mig att först och främst hade inte den andra läkaren befogenhet att säga så till mig och för det andra så var det något man måste ta prover för att kunna fastställa att det är cancer som orsakar allt elände.Blev bestämt att nu skulle det testas med antibiotika dropp 5 dagar så skulle man se om det blev någon förändring.

I fredags fick jag träffa bröstcancer specialist då jag var så ledsen. Hon förklarade att hon inte trodde att jag efter en aggressiv bröstcancer som de med sådan framgång fått bort skulle kunna få en annan form av cancer som det faktiskt finns inflammatorisk bröstcancer sådan otur kan man inte ha tyckte hon. Men det får bli nya undersökningar, mammografi, ultraljud och kanske magnetröntgen så får man se. Bestämdes att den läkare som jag haft tidigare på mammografin och ultraljudet ska bestämma vad som sker nu då han är specialist på just bröstcancer. Om det blir nya biopsier, ev att man tar en tårtbit till eller tar bort hela bröstet.

Så denna vecka får jag de sista strålningarna och nästa vecka har jag fått tid för ultraljud och mammografi så får vi se.

Den röntgenläkaren förstörde mycket för mig med sina ord. Jag som faktiskt varit positiv och optimistisk inget spel utan jag har faktiskt lyckats hålla humöret uppe den mesta tiden. Har ju varit en jäkla tuff resa men jag har lyckats skämta om det mesta. Nu gråter jag helt plötsligt, har svårt att prata med vänner eller släkt då jag bara gråter. Vill inte prata med någon knappt då jag inte gillar att gråta. MEN JAG VET ATT JAG KOMMER ATT HITTA TILLBAKA TILL OPTIMISMEN OCH SKRATTET men jag får tillåta mig att gråta ett tag nu och få ur det ur systemet. Sen är jag inte mycket för att se allt svart men just nu så är det det svarta som har övertaget. Förhoppningsvis så är jag tillbaka i vanlig form efter nästa torsdag då jag gjort ultraljudet och om det tas nya biopsier då eller vad som händer.

fredag 6 oktober 2017

Sjuk ekonomi

Pengar, pengar , pengar  man styrs väldigt av pengar. Speciellt bristen på dem. Sen är man dessutom sjuk så påverkas man ännu mera.

Jag är pensionerad (sjukpensionär) sen många år och får ut lite drygt 6000 kronor i månaden. Har haft förmånen att kunna vikariera en del på skolan och drygat ut ekonomin lite. Men nu är det kört med det. Både gällande orken och sedan med risken att jag blir smittad på skolan då immunförsvaret inte är det bästa.

Är van att ha det tufft ekonomiskt men nu är det riktigt svårt. Inte nog med att man är sjuk man har ingen möjlighet att kunna unna sig lite extra för att pigga upp tillvaron.

Har suttit och räknat ut vad cancern kostar mig ekonomiskt förutom att jag är dålig.  Sedan första sjukbesöket i juli har jag lagt ut ca 8500 kr . Detta är för resor till och från sjukhusen, parkeringsavgifter, även mat ibland då det blivit långa dagar, inlagd på sjukhuset p.g.a  infektion  sen även mediciner. Detta är alltså en period på 3 månader. På tre månader har jag alltså haft ca 9500 kronor kvar att leva på. 3300 kronor för var månad. Till saken hör att Matts definitivt  inte är högavlönad

Tycker ju inte direkt vi lever i glesbygden men helt klart påverkas vi så när det gäller att vara sjuk. Hade vi bott i stan hade ju de enda kostnaderna varit för medicin och när jag varit inlagd.

Sen lider jag dessutom av social abstinens att inte träffa människor, få vara uppe på skolan och träffa barnen , inte kunna (orka) träna med Ghost mm.

Vet att pengar inte är allt men det hade varit himla skönt att ha lite mer varje månad , att slippa oroa sig för om man kan tanka bilen. Slippa undra om jag har råd att ta mig till nästa behandling eller om jag kan lösa ut medicinen.




.

lördag 23 september 2017

Ghost assistanshund av naturen

Hur enormt mycket jag älskar min Chodsky Pes kan nog inte alla förstå.



Redan tidigt visade han prov på att vara som en assistanshund. Att få honom att ta upp tappade saker från golvet behövde man knappt lära honom efter ett försök fattade han vad vi ville. Tar upp vad man ber om , även om det är tallrikar saxar eller vad det nu kan vara. Han hjälper till att ta av kläder strumpor , byxor och även tröjor.

Men hans naturliga förmåga att märka när något är fel upptäckte vi tidigt. Första gången var när min dotter fick en panikångestattack i ett annat rum och jag inte märkte det. Ghost kom och visade på att något var fel först fattade jag inte och ignorerade honom men han gav sig inte . Följde med honom och där låg hon. Han satte sig bredvid och jag fick hjälpa henne. Ibland när hon var på väg att få en attack kunde han gå fram och lägga huvudet i hennes knä vilket hade en lugnande effekt.


I våras flyttade hon,Alex och Madara. Ca en månad efter de flyttat märkte jag att han blev så orolig när jag åkte hemifrån: Fick han vara ensam märktes det ännu bättre, trodde det berodde på att Melissa hade flyttat. Sen i juli upptäcktes ju cancern och allt gick med en rasande fart att börja behandlingen.

Jag mår ju faktiskt väldigt bra ännu så länge i min behandling men orken har ju verkligen minimerats och det var efter första behandlingen jag upptäckte vad som gjorde honom orolig och vi insåg att han hade vetat att jag var sjuk innan vi visste något. 

Har ju ett fält jag åker till så han ska få röra på sig ordentligt. Där sätter jag mig på min stol och dricker kaffe medans han springer runt och leker. När vi varit där ett tag brukar vi gå en sväng så han ska få göra ifrån sig också. Första gången vi var där efter min behandling och vi gick vår sväng fattade jag ingenting för plötsligt vänder han springer tillbaks till bilen och hoppar in där bak. Jag ropar, han hoppar ur tittar på mig och hoppar in igen. När jag väl är tillbaka vid bilen och sätter mig i den känner jag att jag är totalt slut. Då inser jag varför han sprang tillbaks och vägrade komma till mig när jag ropade.

Nu lyssnar jag alltid på honom. Vill han vända så gör jag det för jag vet att han gör det för min skull. Står jag och diskar och han kommer och puttar på mig , vänder och går till soffan så följer jag med och lägger mig.

Någon som frågade mig : Tror du verkligen att han upptäckte cancern så svarar jag att jag är helt övertygad om det. Det förklarar så mycket hur han varit under våren min älskade Ghost.