Sommar

Sommar

fredag 6 oktober 2017

Sjuk ekonomi

Pengar, pengar , pengar  man styrs väldigt av pengar. Speciellt bristen på dem. Sen är man dessutom sjuk så påverkas man ännu mera.

Jag är pensionerad (sjukpensionär) sen många år och får ut lite drygt 6000 kronor i månaden. Har haft förmånen att kunna vikariera en del på skolan och drygat ut ekonomin lite. Men nu är det kört med det. Både gällande orken och sedan med risken att jag blir smittad på skolan då immunförsvaret inte är det bästa.

Är van att ha det tufft ekonomiskt men nu är det riktigt svårt. Inte nog med att man är sjuk man har ingen möjlighet att kunna unna sig lite extra för att pigga upp tillvaron.

Har suttit och räknat ut vad cancern kostar mig ekonomiskt förutom att jag är dålig.  Sedan första sjukbesöket i juli har jag lagt ut ca 8500 kr . Detta är för resor till och från sjukhusen, parkeringsavgifter, även mat ibland då det blivit långa dagar, inlagd på sjukhuset p.g.a  infektion  sen även mediciner. Detta är alltså en period på 3 månader. På tre månader har jag alltså haft ca 9500 kronor kvar att leva på. 3300 kronor för var månad. Till saken hör att Matts definitivt  inte är högavlönad

Tycker ju inte direkt vi lever i glesbygden men helt klart påverkas vi så när det gäller att vara sjuk. Hade vi bott i stan hade ju de enda kostnaderna varit för medicin och när jag varit inlagd.

Sen lider jag dessutom av social abstinens att inte träffa människor, få vara uppe på skolan och träffa barnen , inte kunna (orka) träna med Ghost mm.

Vet att pengar inte är allt men det hade varit himla skönt att ha lite mer varje månad , att slippa oroa sig för om man kan tanka bilen. Slippa undra om jag har råd att ta mig till nästa behandling eller om jag kan lösa ut medicinen.




.

lördag 23 september 2017

Ghost assistanshund av naturen

Hur enormt mycket jag älskar min Chodsky Pes kan nog inte alla förstå.



Redan tidigt visade han prov på att vara som en assistanshund. Att få honom att ta upp tappade saker från golvet behövde man knappt lära honom efter ett försök fattade han vad vi ville. Tar upp vad man ber om , även om det är tallrikar saxar eller vad det nu kan vara. Han hjälper till att ta av kläder strumpor , byxor och även tröjor.

Men hans naturliga förmåga att märka när något är fel upptäckte vi tidigt. Första gången var när min dotter fick en panikångestattack i ett annat rum och jag inte märkte det. Ghost kom och visade på att något var fel först fattade jag inte och ignorerade honom men han gav sig inte . Följde med honom och där låg hon. Han satte sig bredvid och jag fick hjälpa henne. Ibland när hon var på väg att få en attack kunde han gå fram och lägga huvudet i hennes knä vilket hade en lugnande effekt.


I våras flyttade hon,Alex och Madara. Ca en månad efter de flyttat märkte jag att han blev så orolig när jag åkte hemifrån: Fick han vara ensam märktes det ännu bättre, trodde det berodde på att Melissa hade flyttat. Sen i juli upptäcktes ju cancern och allt gick med en rasande fart att börja behandlingen.

Jag mår ju faktiskt väldigt bra ännu så länge i min behandling men orken har ju verkligen minimerats och det var efter första behandlingen jag upptäckte vad som gjorde honom orolig och vi insåg att han hade vetat att jag var sjuk innan vi visste något. 

Har ju ett fält jag åker till så han ska få röra på sig ordentligt. Där sätter jag mig på min stol och dricker kaffe medans han springer runt och leker. När vi varit där ett tag brukar vi gå en sväng så han ska få göra ifrån sig också. Första gången vi var där efter min behandling och vi gick vår sväng fattade jag ingenting för plötsligt vänder han springer tillbaks till bilen och hoppar in där bak. Jag ropar, han hoppar ur tittar på mig och hoppar in igen. När jag väl är tillbaka vid bilen och sätter mig i den känner jag att jag är totalt slut. Då inser jag varför han sprang tillbaks och vägrade komma till mig när jag ropade.

Nu lyssnar jag alltid på honom. Vill han vända så gör jag det för jag vet att han gör det för min skull. Står jag och diskar och han kommer och puttar på mig , vänder och går till soffan så följer jag med och lägger mig.

Någon som frågade mig : Tror du verkligen att han upptäckte cancern så svarar jag att jag är helt övertygad om det. Det förklarar så mycket hur han varit under våren min älskade Ghost.











                                    


lördag 2 september 2017

Mina tankar om livet

Tänk vad olika saker påverkar vårat sätt att uppleva och se på saker. Efter min hjärnblödning var jag så tacksam och kände sådan glädje över små ting. Visste ju att jag faktiskt var borta ett tag på operationsbordet och dessutom att om jag inte varit på sjukhuset hade jag definitivt varit död.

Kommer ihåg lyckan av att komma hem, känslan av att inte klara av trappan upp utan att vila härligt. Men vad gjorde det jag levde. Saker blev helt fantastiska . En kram från Melissa , höra Melissa och Matts prata. Lyckan när Gimmick kom hem igen så jag fick en anledning att verkligen gå ut och gå ( fast det knappt blev runt husen) men det drev mig att komma igen . Första gången jag klarade av att gå upp till skolan och hälsa på alla där. När barnen kom springande fram och ville ha kramar och den utfrågning som blev varför jag hade lapp för ögat, varför jag hade krycka och var det sant att jag nästan dog. Helt underbart att stå där och berätta .

Men när åren går falnar känslan. Är fortfarande ödmjuk över att jag lever men man glömmer den där fantastiska känslan det är att faktiskt leva och vara här.

Nu har jag bröstcancer och den där känslan återkommer. Livet är underbart . Men denna gång finns det många fler känslor inblandade. För nu är det en kamp som pågår med allt det innebär.

Har en aggressiv form med en stor tumör och cancer i lymfkörtlarna. Därför startade de med cellgifter på mig, för att sedan göra operation följt av strålning. Behandlingen gör ju att man inte mår så bra, men det som är värst för mig är tröttheten. Gillar inte att vara så här trött eller att behöva ta dessa sprutor som jag måste ta. Men jag är född optimist så jag är inte rädd eller orolig att det inte kommer att gå.

Men det jag egentligen tänkte skriva om har med uppfattning av hur vi människor kastar ur oss meningar som jag plötsligt irriterar mig på.  Jag skämtar och är för det mesta glad , har morbid humor som vissa har svårt att förstå men sådan är jag.

Jag vet att alla uppfattar saker olika och alla människor har rätt att klaga, har förståelse för det, men för tillfället har jag svårt för allt "gnäll"  nu menar jag inte dessa som har det besvärligt utan de som slänger ur sig kommentarer utan direkt tanke.

När man är aktiv på facebook ser man att en del människor liksom inte kan låta bli att klaga.  Man ser hur de skriver att oh de är så sjuka och hur ska jag orka igenom detta. Har så ont i huvudet att jag kan dö. Nu har jag ont där eller där vad kan det vara för fel mm.  För att sen skriva att de har bakat storbak eller varit och shoppat hela dagen i stan mm. Ni vet säkert vad jag menar ni har nog alla sådana facebook vänner.  Som jag sa alla har rätt att klaga och vi alla upplever saker olika . Men för tillfället upplever jag det jobbigt med dessa kommentarer.  JAG skulle vara jäkligt glad om det bara var huvudvärk jag hade eller ont i magen eller vad det nu är så jag kunde baka en hel dag eller gå på stan.

Mina tankar blir men människa du har så mycket att glädja dig åt. De har kanske familj, bra jobb, ett i mitt tycke bra liv ( men egentligen vet jag ju inte)  Sen känner jag att men vilket bra liv jag måste ha ändå som är så glad och tycker livet är underbart fast jag har cancern , fasiken inte en chans att den ska få förmörka mitt sinne så jag blir en av de gnälliga. Har så mycket att glädja mig åt .




fredag 14 juli 2017

Bröstcancer Jäklar också

Nu var det över två år sedan jag skrev något inlägg men känner att jag behöver skriva av mig .

Hänt mycket detta år redan och nu detta - bröstcancer. Själva ordet är olycksbådande och man förknippar det ju oftast med riktigt svårt sjuk.

Denna vår började med svåra blödningar och problem från ändtarmen. Efter lång tid sökte jag hjälp och blev kallad på en rektoskopi, där upptäcktes vissa förändringar så hem med medicin , för en ytterligare undersökning några månader senare då man hoppades att det inte skulle vara så inflammerat längre så det skulle synas bättre och man skulle kunna ta en biopsi. 

Men ack nej så lätt kommer jag inte undan. Tarmen svårt irriterad fortfarande på återbesöket så remiss till kirurgen i Enköping så de skulle gå in direkt och ta prover. Kallelse kom med en väntetid på 3 månader. 

Under tiden börjar jag få väldigt ont i mitt högra bröst, till slut efter påtryckning av vänner beställde jag en läkartid. Detta var ca 2 veckor sedan. Där blir jag snabbt remitterad till en mammografi. Fick tid förra måndagen.  Mammografi utfördes och ultraljud. Efter att tittat på resultaten kommer läkaren in till mig och talar om att de måste göra en biopsi. Härligt , jag som är nål rädd :P  Men bara att gilla läget. En tunn nåls biopsi i lymfan och grov nåls biopsi i bröstet.

Läkaren talar om att jag kommer bli kallad tillbaka antingen för operation då det gör så ont i bröstet eller om biopsin visar på cancer så för hur man då ska gå vidare. Igår var jag där på återbesöket. Fick besked att jag har svårartad cancertumör i bröstet men biopsin på lymfan var otydlig så där behövde de göra en grov nåls biopsi. Det gjorde de igår fick ta två prover.

Nu börjar behandlingen för att bli av med cancern. På måndag ska jag till onkologi mottagningen för planering av behandlingen. Ska ev operera bort ena lymfan innan de startar med cellgifts behandlingen. Fick förklarat att de börjar med cellgifterna först då tumören är så stor att de annars måste ta bort hela bröstet. Med cellgiftsbehandlingen hoppas de att tumören krymper så mycket att när de tar bort den och lymfkörtlarna så finns det tillräckligt kvar för att göra en bröstrekonstruktion.

Cellgiftsbehandlingen kommer startas om senast tre veckor. På måndag måste jag även höra mig för om förändringarna i tarmen hur de ska gå vidare där ( bara att hoppas att det inget är)  Känns faktiskt som det blev väl mycket nu.

Men nu är det bara att ta tag i allt och gå vidare. Är mest ledsen  för att jag inte kan åka på Chodsky träffen i Danmark som vi bokat in men detta är väl kanske viktigare haha  Måste ändå säga att det känns rätt bra fast det är så här. Min eviga optimism och positiva läggning gör att jag vet att jag klarar detta med. Sen att jag har tillfällen där jag bara gråter men så är det någonstans måste man antagligen lätta på trycket också.

tisdag 3 mars 2015

Striden över ?




Publicerad 2 mar 2015 05:30 Uppdaterad 2 mar 2015 05:30
Foto: Julia Engström

Svår kamp för vård till demenssjuk mor

Jeanette och Ginas mamma började visa symptom på demens föröver två år sedan. Hon har inte kunnat få den vård hon behöver, eftersom hon själv har sagt nej. Kampen för rätt vård är tung.
Gina Karlsson och Jeanette Carlssons mamma lider av demens, men vilken typ av demens vet de inte för hon har inte genomgått någon demensutredning.
Under de senaste två åren har modern haft svårigheter att sköta hushållet och har glömt att sköta sin hygien.
– Det gick inte att ha en dosett hemma för en veckas medicin kunde hon peta i sig på ett par dagar, säger Gina Karlsson.
Även kvinnans make såg hur situationen blev värre och till sist vände sig familjen till Heby kommun och fick rätt till hemtjänst.
Under 2013 blev kvinnan inlagd på sjukhus flera gånger, varpå personalen uppmärksammade att hon behövde genomgå en demensutredning. Döttrarna började då se till möjligheterna att ordna avlastning eller en plats på ett vårdboende, för sin pappas skull. Men modern sade nej.
Både Jeanette Carlsson och Gina Karlsson menar att deras mamma länge varit rädd för att hamna på vårdboende och hellre velat bo hemma. Men för hennes anhöriga har kampen varit svår.
– Biståndshandläggarna menar att mamma måste säga ja till biståndet. Och jag har sagt att det inte går att få en dement människa att ändra sig när hon väl har bestämt sig, säger Gina Karlsson.
Vid årsskiftet blev kvinnan så sjuk att hon återigen lades in på sjukhus.
– Hon blev själv rädd och trodde att hon skulle dö. Hon frågade både oss och pappa vad det var för fel på henne och varför hon glömmer allt, berättar Jeanette Carlsson.
På sjukhuset utfördes en hjärnröntgen och resultaten visade att kvinnan led av en långt gången demens.
Vid ett vårdplaneringsmöte träffade biståndshandläggarna återigen kvinnan tillsammans med Jeanette Carlsson för en vårdplanering.
– Mamma mindes då inte att hon hade varit jättesjuk, säger hon.
Än en gång förklarade Jeanette familjens oro för modern, som den här gången lyssnade.
– Först då gick mamma med på att få en plats på ett korttidsboende, säger hon.
Efter en lång väntan fylld av förtvivlan och desperation kunde kvinnans familj äntligen andas ut. Men vägen dit har varit lång.
– Vi lyckades enbart för att jag till sist fick mamma att säga ja, men det finns andra som inte lyckas med det, säger Jeanette Carlsson som anser att det finns brister i socialtjänstlagen.
Kvinnan har nu varit på ett korttidsboende sedan hon blev utskriven från sjukhuset. Förra veckan blev det klart att hon får plats på vårdboende.
– Ja, hon ska få komma in på ett boende, efter att jag lyckades få henne att säga ja igen. Pappa är också lättad, säger Jeanette Carlsson.


Nu får vi hoppas att kampen kan lägga sig och allt flyter på. Ni vet ju att det gått hett till , men artikeln är snällt skriven och det kan vara bra . Men förhoppningsvis har vi hjälpt till och underlättat för andra i samma situation. Bara att hoppas att andra slipper genomlida samma strid.






http://salaallehanda.com/nyheter/heby/1.2863648-svar-kamp-for-vard-till-demenssjuk-mor

måndag 26 januari 2015

Ghost en chodsky pes


Chodsky Pes  Tjeckisk ras

En mellanstor vallhundstyp med långsmal kropp. Den har långhårig päls med tjock underpäls vilket gör den tålig och okänslig för väder. Den är känd för sin livliga personlighet utan spår av nervositet.

Den är hängiven sina familjemedlemmar, särskilt barn. Mot främlingar kan den vara återhållsamma. Det är en utmärkt ras för att vakta, skydda och ha som sällskap  . Den klarar av mycket avancerad träning. Rasen har en utmärkt näsa och utför nosarbete lättsamt och med hög känsla. Dess ideala mellanstorlek och följsamhet innebär att chodsky pes kan användas som servicehund , medan dess utmärkta nosegenskaper gör den till en idealisk räddnings- och lavinhund. Den har också talang för att valla hjordar.




I rasbeskrivningen står också att den måste tränas på ett positivt sätt. Ingen drill, träningen måste vara en lek för chodskyn. Chodskyn är lämpling som familjehund och även som en nybörjarhund. I Sverige går den som  brukshund. Mankhöjd hane 52-55 cm och tikar 49-52 cm. Färgen är svart till mörkt blågrå med klart gula black-and-tan teckningar. Vikten är 18-25 kg.

tisdag 20 januari 2015

Mammas hemkomst

Heby kommun visar verkligen vad dom går för. Nu är jag rasande.

Igår ringde dom från kommunen . Blev då lovad att mamma skulle få så mycket hemtjänst som det finns behov för.

Idag var det då dags för mammas hemkomst. Jag satte igång redan på morgonen att ringa runt för att kolla så hemtjänst skulle finnas på plats när mamma kom hem då hon inte kan ta sig uppför trappan själv mm. De skulle vara där och se till att hemkomsten skedde utan problem.

Idag på förmiddagen ringer biståndshandläggaren och frågar vad jag menar med att hemtjänsten ska vara och ta emot mamma och stanna där. Jag säger åt henne att tala med sin chef eftersom jag blivit lovad att hjälp skulle finnas. Hon fortsätter och menar på att jag inte kunde säga så . Jag säger igen till henne att ringa sin chef och lägger på luren.

Nu har jag nyss pratat med min syster som berättar att hemtjänst inte alls var där när mamma kom hem ( detta som även biståndshandläggaren lovat redan förra måndagen) utan pappa 86 är gammal med x antal hjärtinfarkter i bagaget fick ta hand om mamma. Han fick hjälpa och baxa  mamma upp för trappan ( en brant mörk trappa) ensam. En trappa som utbildad personal sa var omöjlig för mamma själv att ta sig uppför.Hon klarade ju inte av att gå själv uppför den. han fick sen hjälpa mamma att komma iordning hemma.


Så jag vet inte hur jag ska hantera detta. Är så rasande, ledsen och fylld av avsky hur man kan behandla människor på detta viset. Vet inte om biståndshandläggaren plötsligt gett kontra order för att jag tagit kontakt med hemtjänsten eller vad som hände. Kan ju bara säga att om jag tyckte illa om henne förut så ändrade jag ju inte åsikt efter idag.

Heby Kommun ni visar verkligen hur illa behandlade äldre människor kan bli