Tankeställare

För fyra år sedan hade jag en hjärnblödning. Ett pulsåderbråck som brast.

Har så länge jag kan minnas lidit av migrän och varit känslig för blåst mot min panna , då jag fick ont vid kalla vindar.

Då för fyra år sen fick jag väldigt ont i huvudet och uppsökte läkare. Den första påstod att jag hade bihåleinflammation, (utan undersökning) men det trodde jag inte på. Ett par dagar senare fick jag ringa efter hjälp och åka in igen. Då grät jag av smärta.

Denna gång blev jag ordentligt undersökt och skickad vidare till Akademiska för vidare undersökning. Hade synrubbningar och detta gjorde att jag blev sänd till ögonakuten först.

Den läkaren hittade inget som hade med ögonen att göra så hon beställde hjärnröntgen. Medans jag ligger och väntar på den brister bråcket och jag känner en skärande smärta i huvudet så skarp att jag kräks . Väluppfostrad som man är ropar jag med svag röst på sköterskorna och ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag spytt på deras golv.

I ilfart blir jag nedskjutsad till röntgen, sen minns jag inte så mycket. Kommer ihåg fragment av hur de förklarar för mig att jag hade en hjärnblödning och att de behöver operera genast. Minns också att Matts kommer.

Vaknar sakta upp efter operationen och utan att någon märker det prövar jag röra fingrar, tår och att räkna både framåt och bakåt. När jag märker att det verkar fungera börjar jag högt sjunga Im not brain damaged. Matts som sitter bredvid mig försöker tysta mig då han finner det lite pinsamt att jag ligger och vrålar i sängen =)

Då jag är en väldigt envis människa kräver jag att få in telefon redan samma dag. Sätter igång att ringa banken, hyresbolaget och andra nyttiga inrättningar för att underlätta för Matts. Då det är jag som haft hand om allting. När sköterskorna upptäcker vad jag sysslar med hotar dom att ta bort telefonen om jag inte bara använder den för att prata med vänner och släkt.

Läkaren som pratar med oss talar om att jag hade enorm tur då det var på huvudpulsådern bråcket satt. Hade jag inte varit på sjukhuset hade jag dött.

Efter några veckor på sjukhuset får jag komma hem och livet fortsätter. Haft en enorm tur då de enda besvär jag har efter hjärnblödningen är att jag är lite segare i vänster sida och har huvudvärk som jag inte blir av med.

När jag åkte hem bad jag om kopior på röntgen bilderna, vilket Matts tyckte var sjukt men jag är intresserad.

Nu fyra år senare har jag fortfarande hemsk huvudvärk men vad gör det när alla läkarna upplyser mig om att jag egentligen skulle varit död



Första bilden är under blödningen och den sista är efter emboliseringen