Mamma är dement , men kan ordet nej

Just nu har jag inget förtroende för kommunens biståndshandläggare, jag rent av tycker illa om dem. Ni ska få en förklaring.

Under fler år har vi sett mamma bli sämre för att som det är nu leva i ett ovärdigt och sjukdomsbringande tillstånd. Mamma minns knappt inte vad hon gjorde för en minut sedan. Hon klara inte längre av att hålla sig ren, sängen är dyblöt varje morgon och rummet stinker ammoniak.

Jag har lyckats genomdriva att hon har hemtjänst som kommer varje morgon. Från början var det för att hon inte klarade av det med medicinen utan glömde att hon ätit den. En månads dos tog hon på en vecka. Sedan fick jag henne att gå med på en viss hjälp med renhållning. Vilket innebär att de varje morgon går in och bäddar rent hennes säng och även lite mer städning i hennes omgivning.


 Varje morgon låser hon dörren och försöker hålla hemtjänst därifrån men de är så duktiga och lyckas få ta sig in i hennes rum. Då skyller hon på att hunden inte håller tätt. Att hon slängt sina blöta och skitiga blöjor i garderoben pratar hon inte om. Även den dörren låser hon men öppnar vid tillsägelse.

Duschar gör hon om vi lyckats få in henne kanske en gång i halvåret. Syster min tvingade henne en gång då hon inte duschat på ett halvår. Men hon höll på att få håret avslitet helt. Okvädningsorden och vansinnet som blir är hemskt. Inget barn ska behöva bli tilltalad så av sin mor. Men vi vet ju att det är sjukdomen som gör det. Men det är oerhört sårande ändå.

Mig blir hon arg på och säger att jag ljuger om henne när vi är till läkare eller om kommunen varit på besök. Att jag är en lögnaktig horunge som bara försöker få in henne på hemmet. Varje dag får  hon raseriutbrott på vår far och det kan bero på att han inte vill att hon ska koka te eller att han inte vill köra henne till affären så hon kan köpa Alvedon, cigaretter eller tidningar. Ett Alvedon paket går åt på en eller högst två dagar. Man vet aldrig vad som kan utlösa hennes raseri.

Allt är oerhört krävande för alla och pappa är ju inte ung han heller med sina 86 år. Men han försöker så gott det går. Jag är i ständig jour om något skulle hända där hemma. Törs aldrig ha telefonen avstängd ifall något skulle hända.

Mamma får ständiga urinvägsinfektioner och tillbringar dagarna liggande i fosterställning på soffan. Allt hon rör sig är när hon går ut och röker på balkongen. Alla hennes koftor som hon använder när hon går ut och röker är täckta av brännhål. Hon kan inte laga mat längre och ingen vill äta om hon gör det då hygienen är så dålig. Det man tänker på är avföringen som hon ofta har på händerna då det brister vid toalettbesöken.

Som jag skrev tidigare är jag i ständig jour för att man är så rädd att något ska hända, antingen henne eller att hon orsakar att pappa skadas. Hon har vid flera tillfällen ramlat. Den 22 december fick jag samtalet jag väntat på.

Mamma hade ramlat när hon gått ut med fågelmat. Pappa hörde henne skrika men innan han hunnit ner och ut kom det två killar och hjälpte henne upp. De bar henne in och uppför trappan till hennes sovrum. Mamma skrikandes av smärta hela tiden. Pappa ringde mig och jag åkte över direkt. Vi syskon har 4 mil till vårt föräldrahem så det tar ju lite tid.

När jag kom fram ringde jag ambulans direkt då jag förstod att hon brutit lårbenshalsen eller något liknande . Ambulanspersonalen var helt  enorma . Mamma skulle ju inte med , som vanligt var det inget fel på henne. Då säger de till henne att de vill göra ett avtal med henne. Att klarar hon av att resa sig och gå på toa får hon vara kvar hemma annars följer hon med dem. Naturligtvis kunde hon inte det , men då accepterade hon att följa med dem.

På Akademiska röntgades hon och mycket riktigt var det lårbenshalsen som var bruten. Hon blev kvar där för operation och även medicinering för urinvägsinflammationen som det visade sig att hon hade igen. Efter några dagar där blev hon flyttad till Genetariska avdelningen i Tierp.

Efter en vecka där talade de om att hon var färdigbehandlad där och klar för utskrivning. jag blev skräckslagen men de lovade att de inte skickar hem henne utan ett vårdplansmöte då hon inte skulle klara sig hemma utan behövde fortsatt rehab för benet b la. De kontaktade kommunen och ett möte blev bestämt till i måndags med biståndshandläggare, sjukgymnast , arbetsterapeut , personal från avdelningen hon är på och så mig och min syster,

Vi träffas där och vi bestämmer att biståndshandläggare , med kommunens arbetsterapeut och sköterska ska gå upp senare och prata med mamma då hon blir upprörd om hon ska sitta med. Sköterskan från avdelningen börjar att berätta hur de upplever mamma och hennes vårdbehov. Hon berättar att mamma är vinglig och att det finns fallrisk då mamma dessutom oftast inte tar rullatorn när hon ska gå någonstans. Att de märker hur förvirrad hon är . Kan fråga efter mer värktabletter 5 minuter efter att hon fått. Att det bästa vore om mamma kunde få fortsatt rehab på ett annat boende.

Då tar biståndshandläggaren över och talar om att de minsann inte kan göra något om mamma säger nej till att komma till annan avdelning. Det har ingen betydelse hur koko och borta  en människa är säger biståndshandläggaren så länge de kan säga NEJ. Att ansvaret ligget på mamma. Jag blir upprörd och frågar om hon på fullaste allvar menar att mamma ska åka hem fast det är som det är. Javisst de måste ha ett ja från mamma annars kan de inte göra något. Min syster och jag frågar då, men om hon ramlar i trappan och pappa försöker ta emot henne så de ramlar bägge två och skadar sig svårt då anser vi att ansvaret ligger på biståndshandläggaren och hon orsakat deras skador. Men nej det är mammas ansvar då hon säger nej till vårdplats. En kvinna som är så pass dement att hon inte ens inser att hon brutit lårbenshalsen. Hon är ju inte skadad enligt henne själv.
 Mötet slutar med att biståndshandläggaren talar om för oss att mamma kommer att skrivas ut och skickas hem om hon säger nej till vård.

Kommunens anställda går upp för att prata med mamma och som vi visste säger mamma nej och menar att hon är ju inte ens skadad så hon borde få komma hem direkt. Så då är det detta som gäller mamma ska hem. Men först vill de att mamma ska åka hem på onsdagen för att mötas upp av sjukgymnast och arbetsterapeuten för att se om hon klara sig. Vilket verkar otroligt. Med kök, sovrum och allrum på övervåningen och dusch nere

På onsdagen åker mamma och jag hem där vi möts av personalen. Där visar det sig snabbt att det inte går så bra i trappan men de tar sig upp . Personalen ser till att hålla henne när hon börjar vingla. På övervåningen pratar de med mamma och går runt och tittar hur hon klarar sig. Sen säger de orden som får mamma explodera. Du kommer inte att kunna klara dig här utan skulle behöva komma till en avdelning på rehab. Jag hör hur mamma vrålar era jävla svin ni får aldrig in mig på hemmet. Sen försöker hon springa nerför trappan de skriker vänta så en får komma framför sen bär det av nerför trappan. Mamma så rasande. Nu ska jag åka hem skriker hon till mig.

Jag ringer taxin och lyckas få en tidigare då det var bestämt att vi skulle vara där en timme. Mamma är upprörd och vägrar prata med de bägge kvinnor som skulle utvärdera besöket. När taxin kommit och mamma klivit in säger de åt mig att de inser att mamma absolut inte kan komma hem och att de ska berätta det för biståndshandläggaren.

Igår ( fredag) ringde biståndshandläggaren mig och talade om att på måndag skickar de hem mamma med taxi, jag eller vi skulle se till att vara där och möta henne. Jag blir så arg, ledsen frustrerad . Försöker att prata med henne , få henne att inse att det inte går. Att pappa inte kan ta hand om henne. Men kommer ingen vart, då MAMMA sagt NEJ . Frågan är nu när jag får nästa samtal att någon är skadad eller värre . Kommunen tvår sina händer eftersom mamma kan ordet NEJ så allt ansvar ligger hos min dementa mamma .

Tilläggas kan att hon inte är utredd för demens då hon sagt NEJ