Mamma ❤️

Idag var jag och Melissa Pinkie och hälsade på mamma. Hon var piggare än väntat. Var vaken när vi kom och det tog inte så lång tid för henna att känna igen oss. Hon hade varit upp och försökt äta lite men det gick inte. Hon har slutat äta, dricker vatten och näringsdryck. Så glad att vi kom men blev trött direkt och då säger hon att vi kan åka om vi vill. Vi stannade , jag satt och höll hennes hand då blev hon lugnare. Boala kom också och hälsade på. Roligt att träffas även om omständigheterna inte är bra.

Striden över ?

Publicerad 2 mar 2015 05:30 Uppdaterad 2 mar 2015 05:30

Foto: Julia Engström

Svår kamp för vård till demenssjuk mor

HEBY

Jeanette och Ginas mamma började visa symptom på demens föröver två år sedan. Hon har inte kunnat få den vård hon behöver, eftersom hon själv har sagt nej. Kampen för rätt vård är tung.

KOMMENTERA (0)

Relaterat

Läs hela SA digitalt

- Klicka här -

Gina Karlsson och Jeanette Carlssons mamma lider av demens, men vilken typ av demens vet de inte för hon har inte genomgått någon demensutredning.

Under de senaste två åren har modern haft svårigheter att sköta hushållet och har glömt att sköta sin hygien.
– Det gick inte att ha en dosett hemma för en veckas medicin kunde hon peta i sig på ett par dagar, säger Gina Karlsson.

Även kvinnans make såg hur situationen blev värre och till sist vände sig familjen till Heby kommun och fick rätt till hemtjänst.

Under 2013 blev kvinnan inlagd på sjukhus flera gånger, varpå personalen uppmärksammade att hon behövde genomgå en demensutredning. Döttrarna började då se till möjligheterna att ordna avlastning eller en plats på ett vårdboende, för sin pappas skull. Men modern sade nej.

Både Jeanette Carlsson och Gina Karlsson menar att deras mamma länge varit rädd för att hamna på vårdboende och hellre velat bo hemma. Men för hennes anhöriga har kampen varit svår.
– Biståndshandläggarna menar att mamma måste säga ja till biståndet. Och jag har sagt att det inte går att få en dement människa att ändra sig när hon väl har bestämt sig, säger Gina Karlsson.

Vid årsskiftet blev kvinnan så sjuk att hon återigen lades in på sjukhus.
– Hon blev själv rädd och trodde att hon skulle dö. Hon frågade både oss och pappa vad det var för fel på henne och varför hon glömmer allt, berättar Jeanette Carlsson.

På sjukhuset utfördes en hjärnröntgen och resultaten visade att kvinnan led av en långt gången demens.

Vid ett vårdplaneringsmöte träffade biståndshandläggarna återigen kvinnan tillsammans med Jeanette Carlsson för en vårdplanering.
– Mamma mindes då inte att hon hade varit jättesjuk, säger hon.

Än en gång förklarade Jeanette familjens oro för modern, som den här gången lyssnade.
– Först då gick mamma med på att få en plats på ett korttidsboende, säger hon.

Efter en lång väntan fylld av förtvivlan och desperation kunde kvinnans familj äntligen andas ut. Men vägen dit har varit lång.
– Vi lyckades enbart för att jag till sist fick mamma att säga ja, men det finns andra som inte lyckas med det, säger Jeanette Carlsson som anser att det finns brister i socialtjänstlagen.

Kvinnan har nu varit på ett korttidsboende sedan hon blev utskriven från sjukhuset. Förra veckan blev det klart att hon får plats på vårdboende.
– Ja, hon ska få komma in på ett boende, efter att jag lyckades få henne att säga ja igen. Pappa är också lättad, säger Jeanette Carlsson.

JULIA ENGSTRÖMjulia.engstrom@salaallehanda.com

Nu får vi hoppas att kampen kan lägga sig och allt flyter på. Ni vet ju att det gått hett till , men artikeln är snällt skriven och det kan vara bra . Men förhoppningsvis har vi hjälpt till och underlättat för andra i samma situation. Bara att hoppas att andra slipper genomlida samma strid.






http://salaallehanda.com/nyheter/heby/1.2863648-svar-kamp-for-vard-till-demenssjuk-mor

Mammas hemkomst

Heby kommun visar verkligen vad dom går för. Nu är jag rasande.

Igår ringde dom från kommunen . Blev då lovad att mamma skulle få så mycket hemtjänst som det finns behov för.

Idag var det då dags för mammas hemkomst. Jag satte igång redan på morgonen att ringa runt för att kolla så hemtjänst skulle finnas på plats när mamma kom hem då hon inte kan ta sig uppför trappan själv mm. De skulle vara där och se till att hemkomsten skedde utan problem.

Idag på förmiddagen ringer biståndshandläggaren och frågar vad jag menar med att hemtjänsten ska vara och ta emot mamma och stanna där. Jag säger åt henne att tala med sin chef eftersom jag blivit lovad att hjälp skulle finnas. Hon fortsätter och menar på att jag inte kunde säga så . Jag säger igen till henne att ringa sin chef och lägger på luren.

Nu har jag nyss pratat med min syster som berättar att hemtjänst inte alls var där när mamma kom hem ( detta som även biståndshandläggaren lovat redan förra måndagen) utan pappa 86 är gammal med x antal hjärtinfarkter i bagaget fick ta hand om mamma. Han fick hjälpa och baxa  mamma upp för trappan ( en brant mörk trappa) ensam. En trappa som utbildad personal sa var omöjlig för mamma själv att ta sig uppför.Hon klarade ju inte av att gå själv uppför den. han fick sen hjälpa mamma att komma iordning hemma.

Så jag vet inte hur jag ska hantera detta. Är så rasande, ledsen och fylld av avsky hur man kan behandla människor på detta viset. Vet inte om biståndshandläggaren plötsligt gett kontra order för att jag tagit kontakt med hemtjänsten eller vad som hände. Kan ju bara säga att om jag tyckte illa om henne förut så ändrade jag ju inte åsikt efter idag.

Heby Kommun ni visar verkligen hur illa behandlade äldre människor kan bli

Mamma är dement , men kan ordet nej

Just nu har jag inget förtroende för kommunens biståndshandläggare, jag rent av tycker illa om dem. Ni ska få en förklaring.

Under fler år har vi sett mamma bli sämre för att som det är nu leva i ett ovärdigt och sjukdomsbringande tillstånd. Mamma minns knappt inte vad hon gjorde för en minut sedan. Hon klara inte längre av att hålla sig ren, sängen är dyblöt varje morgon och rummet stinker ammoniak.

Jag har lyckats genomdriva att hon har hemtjänst som kommer varje morgon. Från början var det för att hon inte klarade av det med medicinen utan glömde att hon ätit den. En månads dos tog hon på en vecka. Sedan fick jag henne att gå med på en viss hjälp med renhållning. Vilket innebär att de varje morgon går in och bäddar rent hennes säng och även lite mer städning i hennes omgivning.


 Varje morgon låser hon dörren och försöker hålla hemtjänst därifrån men de är så duktiga och lyckas få ta sig in i hennes rum. Då skyller hon på att hunden inte håller tätt. Att hon slängt sina blöta och skitiga blöjor i garderoben pratar hon inte om. Även den dörren låser hon men öppnar vid tillsägelse.

Duschar gör hon om vi lyckats få in henne kanske en gång i halvåret. Syster min tvingade henne en gång då hon inte duschat på ett halvår. Men hon höll på att få håret avslitet helt. Okvädningsorden och vansinnet som blir är hemskt. Inget barn ska behöva bli tilltalad så av sin mor. Men vi vet ju att det är sjukdomen som gör det. Men det är oerhört sårande ändå.

Mig blir hon arg på och säger att jag ljuger om henne när vi är till läkare eller om kommunen varit på besök. Att jag är en lögnaktig horunge som bara försöker få in henne på hemmet. Varje dag får  hon raseriutbrott på vår far och det kan bero på att han inte vill att hon ska koka te eller att han inte vill köra henne till affären så hon kan köpa Alvedon, cigaretter eller tidningar. Ett Alvedon paket går åt på en eller högst två dagar. Man vet aldrig vad som kan utlösa hennes raseri.

Allt är oerhört krävande för alla och pappa är ju inte ung han heller med sina 86 år. Men han försöker så gott det går. Jag är i ständig jour om något skulle hända där hemma. Törs aldrig ha telefonen avstängd ifall något skulle hända.

Mamma får ständiga urinvägsinfektioner och tillbringar dagarna liggande i fosterställning på soffan. Allt hon rör sig är när hon går ut och röker på balkongen. Alla hennes koftor som hon använder när hon går ut och röker är täckta av brännhål. Hon kan inte laga mat längre och ingen vill äta om hon gör det då hygienen är så dålig. Det man tänker på är avföringen som hon ofta har på händerna då det brister vid toalettbesöken.

Som jag skrev tidigare är jag i ständig jour för att man är så rädd att något ska hända, antingen henne eller att hon orsakar att pappa skadas. Hon har vid flera tillfällen ramlat. Den 22 december fick jag samtalet jag väntat på.

Mamma hade ramlat när hon gått ut med fågelmat. Pappa hörde henne skrika men innan han hunnit ner och ut kom det två killar och hjälpte henne upp. De bar henne in och uppför trappan till hennes sovrum. Mamma skrikandes av smärta hela tiden. Pappa ringde mig och jag åkte över direkt. Vi syskon har 4 mil till vårt föräldrahem så det tar ju lite tid.

När jag kom fram ringde jag ambulans direkt då jag förstod att hon brutit lårbenshalsen eller något liknande . Ambulanspersonalen var helt  enorma . Mamma skulle ju inte med , som vanligt var det inget fel på henne. Då säger de till henne att de vill göra ett avtal med henne. Att klarar hon av att resa sig och gå på toa får hon vara kvar hemma annars följer hon med dem. Naturligtvis kunde hon inte det , men då accepterade hon att följa med dem.

På Akademiska röntgades hon och mycket riktigt var det lårbenshalsen som var bruten. Hon blev kvar där för operation och även medicinering för urinvägsinflammationen som det visade sig att hon hade igen. Efter några dagar där blev hon flyttad till Genetariska avdelningen i Tierp.

Efter en vecka där talade de om att hon var färdigbehandlad där och klar för utskrivning. jag blev skräckslagen men de lovade att de inte skickar hem henne utan ett vårdplansmöte då hon inte skulle klara sig hemma utan behövde fortsatt rehab för benet b la. De kontaktade kommunen och ett möte blev bestämt till i måndags med biståndshandläggare, sjukgymnast , arbetsterapeut , personal från avdelningen hon är på och så mig och min syster,

Vi träffas där och vi bestämmer att biståndshandläggare , med kommunens arbetsterapeut och sköterska ska gå upp senare och prata med mamma då hon blir upprörd om hon ska sitta med. Sköterskan från avdelningen börjar att berätta hur de upplever mamma och hennes vårdbehov. Hon berättar att mamma är vinglig och att det finns fallrisk då mamma dessutom oftast inte tar rullatorn när hon ska gå någonstans. Att de märker hur förvirrad hon är . Kan fråga efter mer värktabletter 5 minuter efter att hon fått. Att det bästa vore om mamma kunde få fortsatt rehab på ett annat boende.

Då tar biståndshandläggaren över och talar om att de minsann inte kan göra något om mamma säger nej till att komma till annan avdelning. Det har ingen betydelse hur koko och borta  en människa är säger biståndshandläggaren så länge de kan säga NEJ. Att ansvaret ligget på mamma. Jag blir upprörd och frågar om hon på fullaste allvar menar att mamma ska åka hem fast det är som det är. Javisst de måste ha ett ja från mamma annars kan de inte göra något. Min syster och jag frågar då, men om hon ramlar i trappan och pappa försöker ta emot henne så de ramlar bägge två och skadar sig svårt då anser vi att ansvaret ligger på biståndshandläggaren och hon orsakat deras skador. Men nej det är mammas ansvar då hon säger nej till vårdplats. En kvinna som är så pass dement att hon inte ens inser att hon brutit lårbenshalsen. Hon är ju inte skadad enligt henne själv.
 Mötet slutar med att biståndshandläggaren talar om för oss att mamma kommer att skrivas ut och skickas hem om hon säger nej till vård.

Kommunens anställda går upp för att prata med mamma och som vi visste säger mamma nej och menar att hon är ju inte ens skadad så hon borde få komma hem direkt. Så då är det detta som gäller mamma ska hem. Men först vill de att mamma ska åka hem på onsdagen för att mötas upp av sjukgymnast och arbetsterapeuten för att se om hon klara sig. Vilket verkar otroligt. Med kök, sovrum och allrum på övervåningen och dusch nere

På onsdagen åker mamma och jag hem där vi möts av personalen. Där visar det sig snabbt att det inte går så bra i trappan men de tar sig upp . Personalen ser till att hålla henne när hon börjar vingla. På övervåningen pratar de med mamma och går runt och tittar hur hon klarar sig. Sen säger de orden som får mamma explodera. Du kommer inte att kunna klara dig här utan skulle behöva komma till en avdelning på rehab. Jag hör hur mamma vrålar era jävla svin ni får aldrig in mig på hemmet. Sen försöker hon springa nerför trappan de skriker vänta så en får komma framför sen bär det av nerför trappan. Mamma så rasande. Nu ska jag åka hem skriker hon till mig.

Jag ringer taxin och lyckas få en tidigare då det var bestämt att vi skulle vara där en timme. Mamma är upprörd och vägrar prata med de bägge kvinnor som skulle utvärdera besöket. När taxin kommit och mamma klivit in säger de åt mig att de inser att mamma absolut inte kan komma hem och att de ska berätta det för biståndshandläggaren.

Igår ( fredag) ringde biståndshandläggaren mig och talade om att på måndag skickar de hem mamma med taxi, jag eller vi skulle se till att vara där och möta henne. Jag blir så arg, ledsen frustrerad . Försöker att prata med henne , få henne att inse att det inte går. Att pappa inte kan ta hand om henne. Men kommer ingen vart, då MAMMA sagt NEJ . Frågan är nu när jag får nästa samtal att någon är skadad eller värre . Kommunen tvår sina händer eftersom mamma kan ordet NEJ så allt ansvar ligger hos min dementa mamma .

Tilläggas kan att hon inte är utredd för demens då hon sagt NEJ

Mamma försvinner

Mamma försvinner lite för var dag. Låter det konstigt?  Förklaringen är att hon börjar bli dement.

Den mamma en gång var suddas ut mer och mer. Närminnet sviker och hon minns knappt vad som hände eller vad hon gjorde för 5 minuter sen, däremot pratar hon om vad som hände för 40år sedan som det hände igår.

Det går inte att förklara hur svårt det är för oss barn och vår pappa. Vi barn kommer ju ifrån, kan åka hem och ta nya tag . Men pappa lever i det hela tiden. Han kan inte bara lämna henne för att få ny energi utan han måste vara där.

Mamma har haft en stark rädsla att en dag bli senil- dement, detta då mormor blev det och tillbringade sista åren på ett hem för dementa.  Minns själv detta med fasa, då hon var klar i huvudet ibland när man hälsade på för att nästa gång tro att man var hennes mamma. De värsta gångerna var när hon var klar , då hon inte förstod hur vi kunde vara så grymma att vi spärrade in henne där.

Nu när man ser att mamma blir sämre och sämre , hur fort det faktiskt går så sörjer man för det man vet måste ske.

Pappa har ända sedan tecknen började visa sig sagt att hon inte ska in på något hem. Men man måste vara realistisk och inse att det inte kommer fungera hur länge som helst att mamma bor hemma.

Mamma som alltid vara duktig att laga mat glömmer hur många gånger hon kryddat och saltat . Hon tar upp mat ur frysen för att lägga tillbaka den igen när den är tinad då hon tagit upp något annat. Glömmer när maten är tillagad så den kan stått i kylen för länge. Så maten är oftast oätlig pga något.

När vi är där och hjälper dem med olika göromål exempelvis dammsuga kan hon inte förstå hur smutsigt det blivit för hon gjorde det ju i förrgår. Allting skedde i förrgår fast hon inte gjort det själv på flera månader. Tyvärr gäller det även duscha.

Nu hjälps vi åt att vara till mamma och pappa och hjälpa dem med olika saker syster min och jag. Vilket vi gör med glädje för vi älskar ju våra föräldrar. Sen finns det sysslor man kan känna att man som barn till mamma inte skulle vilja behöva göra, men det är bara att bita ihop och få det gjort. Pappa är ju fortfarande pigg och skottar fortfarande av taket :) så han behöver mest den sociala biten det innebär att vi hälsar på.

Vi har lite olika saker vi hjälper dom med. Jag har tagit hand om det mesta när det gäller läkarbesök och medicin då mamma av någon anledning accepterar vad jag säger lite lättare. Medicinen får vi dosera och ha hemma då det visade sig att hon åt väldigt mycket för mycket när hon hade hand om det själv. Hon blir väldigt arg när man inte låter henne ta hand om det själv men efter ett tag så har hon glömt ilskan. Apoteket larmade då hon försökte ta ut medicinen för ofta.

Gina är ofta där när hon är ledig, hjälper till med det som behövs . Vilket är mycket. Städning, matlagning eller vad som behövs. Något som också är viktigt är att pappa får sällskap och den sociala biten. Då pappa alltid varit väldigt öppen och trivts med att umgås med människor är det inte lätt att plötsligt inte ha något umgänge. Han är så tacksam för hjälpen och att få sitta och spela plump en kväll under skämt och skratt blir ju den avkopplingen han får. Dessutom att få riktig mat som Gina eller jag gjort uppskattas.

Det går inte att förklara känslorna att se sin mamma bli sämre och den kvinna hon en gång var försvinna för att bli en människa som lever i förgågna tider och återgår till att vara ett barn.

Så länge det går hjälper vi till att underlätta livet för dem bägge och låta mamma bo kvar hemma. Den dagen när det inte går längre så  ser vi till att hon får komma till ett hem och fortsätter försöka hjälpa pappa att bo kvar i huset.

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Demens/