Hundarnas tid

Min Gimmick är nästan döv. Jobbigt när de blir gamla. Det har blivit tydligare för var dag. Härom dagen när jag varit i skogen så lät jag honom vara okopplad som jag brukar. Men när vi gick ut från skogen fick han för sig att springa hemåt, vi har en liten väg att korsa så jag ropade in honom, men icke. Bara till att springa ikapp och ta honom på ryggen ,skrämde honom så han sprang ju bara fortare. Sen kom han på att det var jag och stannade.
Det är så tråkigt när man börjar inse att man måste börja tänka på att göra något åt situationen. Än så är han ju så pigg och leker med de andra, men jag vet vad som väntar.
Minns när han var valp och vi bodde i huset. Vi hade 2 stycken stora whiskytunnor till regnvatten. På vintern välte vi dom så de inte skulle frysa sönder. En dag såg jag Gimmick stå halv vägs inne i tunnan, undrande gick jag dit. Han hade kommit på en lek, han släppte tennisbollen därinne sen slog han till den med tassen så den åkte runt, runt i tunnan. Han tog den inte förrän den rullat 2 varv i tunnan. Fick den inte tillräcklig fart slog han till den igen sen fångade han den. Vid de tunnorna kunde han stå länge och leka.

Leka med Melissa var också roligt, för dem bägge två. Hon brukade ta någon leksak , sen la hon sig på gräsmattan och Gimmick fick dra henne runt hela gården. Eller när vi lånade hundpulka och han drog henne till skolan. Stoltare hund och flicka fick man leta efter.

Nu är han gammal och trött men skulle nog dra en pulka lika stolt som när han var yngre.


Jerome skaffade vi för ca 2 år sedan. Det var nog inte Gimmicks lyckligaste dag tror jag. Vi hade varit tvungen att göra oss av med Melissas katt då den fick en hjärntumör och anföll mig, Gimmick och alla förutom Melissa. Så jäntan hade det jobbigt då jag dessutom precis haft min hjärnblödning. Så beslut fattades och Jerome kom till oss.

Alla människor tyckte han var bland det gulligaste de sett, tills de frågade vilken ras. Schäfer blev ju svaret och plötsligt var han inte gullig längre. En 10 veckorsvalp blev plötsligt en best.

Jerome hade egenheten att äta allt när han var valp. En dag hade vi kokat en korvgryta (stark) och ställt den längst in på spisen, sen åkte jag till affären. När jag kommer hem finns det spår av korvgryta i hela lägenheten. HAN hade ätit allt. Tar ca 30minuter så visar han tecken på panik han behövde ut.

Ute så låter det som en explosion ur baken på hunden och ut kommer något vitt. Han fortsätter och försöka göra ifrån sig och det vita tarmliknande fortsätter komma ut ur baken på honom.Det är tvärmörkt ute så jag ser inte riktigt vad det är. Jag försöker dra ut det men det sitter fast. Då får jag panik ringer kompisen och stammar hysteriskt fram att Jerome bajsar ut tarmen. Hon tar sin andra telefon och ringer veterinären. De ber mig dra men det sitter fast. Jag lägger på efter att vi gjort upp att hon ska skjutsa mig till veterinären. Ringer Matts och ber om hjälp , han kommer och vi bär hunden hem. Väl hemma går jag in och Matts stannar ute med Jerome. Matts ropar och när jag kommer ut står han med en stor disktrasa i handen. Han hade lyckats dra ut den. Jerome hade svalt den hel utan att tugga.

Tur nog har han slutat äta allt så nu behöver man inte få sådana chocker längre.