Tänk vad olika saker påverkar vårat sätt att uppleva och se på saker. Efter min hjärnblödning var jag så tacksam och kände sådan glädje över små ting. Visste ju att jag faktiskt var borta ett tag på operationsbordet och dessutom att om jag inte varit på sjukhuset hade jag definitivt varit död.
Kommer ihåg lyckan av att komma hem, känslan av att inte klara av trappan upp utan att vila härligt. Men vad gjorde det jag levde. Saker blev helt fantastiska . En kram från Melissa , höra Melissa och Matts prata. Lyckan när Gimmick kom hem igen så jag fick en anledning att verkligen gå ut och gå ( fast det knappt blev runt husen) men det drev mig att komma igen . Första gången jag klarade av att gå upp till skolan och hälsa på alla där. När barnen kom springande fram och ville ha kramar och den utfrågning som blev varför jag hade lapp för ögat, varför jag hade krycka och var det sant att jag nästan dog. Helt underbart att stå där och berätta .
Men när åren går falnar känslan. Är fortfarande ödmjuk över att jag lever men man glömmer den där fantastiska känslan det är att faktiskt leva och vara här.
Nu har jag bröstcancer och den där känslan återkommer. Livet är underbart . Men denna gång finns det många fler känslor inblandade. För nu är det en kamp som pågår med allt det innebär.
Har en aggressiv form med en stor tumör och cancer i lymfkörtlarna. Därför startade de med cellgifter på mig, för att sedan göra operation följt av strålning. Behandlingen gör ju att man inte mår så bra, men det som är värst för mig är tröttheten. Gillar inte att vara så här trött eller att behöva ta dessa sprutor som jag måste ta. Men jag är född optimist så jag är inte rädd eller orolig att det inte kommer att gå.
Men det jag egentligen tänkte skriva om har med uppfattning av hur vi människor kastar ur oss meningar som jag plötsligt irriterar mig på. Jag skämtar och är för det mesta glad , har morbid humor som vissa har svårt att förstå men sådan är jag.
Jag vet att alla uppfattar saker olika och alla människor har rätt att klaga, har förståelse för det, men för tillfället har jag svårt för allt "gnäll" nu menar jag inte dessa som har det besvärligt utan de som slänger ur sig kommentarer utan direkt tanke.
När man är aktiv på facebook ser man att en del människor liksom inte kan låta bli att klaga. Man ser hur de skriver att oh de är så sjuka och hur ska jag orka igenom detta. Har så ont i huvudet att jag kan dö. Nu har jag ont där eller där vad kan det vara för fel mm. För att sen skriva att de har bakat storbak eller varit och shoppat hela dagen i stan mm. Ni vet säkert vad jag menar ni har nog alla sådana facebook vänner. Som jag sa alla har rätt att klaga och vi alla upplever saker olika . Men för tillfället upplever jag det jobbigt med dessa kommentarer. JAG skulle vara jäkligt glad om det bara var huvudvärk jag hade eller ont i magen eller vad det nu är så jag kunde baka en hel dag eller gå på stan.
Mina tankar blir men människa du har så mycket att glädja dig åt. De har kanske familj, bra jobb, ett i mitt tycke bra liv ( men egentligen vet jag ju inte) Sen känner jag att men vilket bra liv jag måste ha ändå som är så glad och tycker livet är underbart fast jag har cancern , fasiken inte en chans att den ska få förmörka mitt sinne så jag blir en av de gnälliga. Har så mycket att glädja mig åt .
