Så skönt , nu börjar jag känna glädje igen. Har varit en jobbig tid rent humörs mässigt. Svårt att prata med människor och hålla gråten borta. Allt för en läkares uttalande.
Har varit till både bröstenheten och onkologen denna vecka. Så bra läkare på bägge ställena. På bröstenheten träffade jag kirurgen som opererade mig. Gick igenom vad som är ett bra sätt att fortsätta behandlingen. Bröstet är ju fortfarande alldeles rött men faktiskt blivit något bättre. Det är smärtan som är värst. Ont har man ju ändå efter att man tagit bort lymfkörtlarna men smärtan i bröstet är något annat.
Har ju funderat på att säga åt dem att ta bort bröstet för att slippa smärtan. Den efter lymfkörtlarna klarar jag av men den i bröstet orkar jag snart inte med. Men vi diskuterade och hade samma åsikt. Då man inte har en diagnos och riktigt vet vart smärtan kommer ifrån kan man inte ta bort bröstet för man vet inte om smärtan kommer finnas ändå eller flytta på sig. Sen kan man inte operera så länge det är infekterat för ev spridning.
Sen i onsdags var jag till onkologen och har en så gullig läkare där. Det första hon sa att den här gången såg jag gladare ut :) var till henne jag var direkt efter röntgenläkarens uttalande om att det var cancer igen i bröstet och den gången grät jag ju bara.
Anledningen att jag sökte läkare första gången när allt startade var just att jag hade ont i bröstet och hon förklarade att mina lymfkörtlar var så illa åtgångna av cancern redan då att troligen hade lymfvätskan börjat leta andra vägar därav smärtan. Nu har jag 10 gånger så ont och hennes teori är att lymfvätska går ut i bröstet och att det stasar . Vägarna det försöker ta sig är troligtvis blockerade. Nu ska vi ses om 2 månader igen och se om det blivit bättre. Vi får vänta och se i ett senare läge om det inte blir bättre blir det en plastikkirurg som får kolla på det och se om de kan leda om eller rensa upp blockeringarna. Hon avslutar allt med en kram och skrattar och säger : Du är allafall unik för det här har vi inte varit med om tidigare
Så hur ont det än gör får jag glädja mig åt det :D
