Jag fick ju någon form av infektion någon vecka efter att operationen av bröstet och lymfkörtlarna gjorts. Detta var i mitten av december. Sedan dess har man försökt med olika sorters antibiotika 5 kurer närmare bestämt. Inget har påverkat infektionen. Läkarna har rådgjort med varandra onkologer, kirurger och infektionsläkare utan resultat.
Hoppar lite här så det jag berättar kanske blir lite mer lätt förstått. Under dessa veckor med infektion så fick jag beskedet av mina läkare ( 8 de januari närmare bestämt) att jag svarat så bra på cellgiftsbehandlingen att all cancer i lymfkörtlarna var borta ( de var hårt påverkade) och det sista i bröstet lyckades de få bort vid operationen. Nu var det strålning 3 veckor och 10 år med antiöstrogen medicin som gällde.
Strålningen sköts upp lite då de var osäkra om infektionen i bröstet skulle förvärras men sen startade vi för drygt två veckor sedan. Haft tät kontakt med läkarna under tiden fick antibiotika som skulle förebygga att det blev värre. Men sen förra torsdagen tog onkologen kontakt med infektionsläkarna då de blev oroliga över hur bröstet såg ut och de tagit blododlingar två dagar även haft febertoppar med riktig frossa.
Tur nog hade jag min bästa följeslagare och kompis med mig denna dagen. Något som skulle tagit högst 1 timme visade sig bli 12 timmar. Från provtagning, strålningen och läkarbesöket på onkologen blev jag uppskickad till infektionsjouren. Där togs det nya prover sedan beslutade man att skicka mig på ultraljudsröntgen.
Vi åker ner till röntgen och efter att väntat ett bra tag fick jag komma in ( Kan tillägga att så långa väntetider som det blev till allting så höll jag på att ge upp) Inne på röntgenbordet blev jag liggande i 45 minuter innan en äldre kvinnlig läkare kom och började undersökningen. Det hon skulle titta efter och ev försöka ta prov på var infekterad vätska vilket det visade sig att det inte fanns någon. Så hon undersöker sen säger hon: Jag vill inte försöka skrämma upp dig men vore jag dig skulle jag se till att onkologen går in kollar upp det här noggrant och även begära att de tar bort bröstet. Cancern är som bläckfiskar de nästlar sig in överallt. Jag ser inga tumörer men något är det ju med ditt bröst.
Jag går ut till Rose-Marie där jag faller i gråt. Det kändes som läkarens ord var en golfklubba som slagit mig tillbaka till första hålet. Jag som hela tiden varit optimistisk och positiv förlorade plötsligt det. Plötsligt var jag SJUK det har jag ju inte känt mig på hela tiden hur jobbigt allt har än varit. Jag som verkligen besegrat cancern , fått den tuffaste av cellgiftsbehandlingarna man kan få men hela tiden känt mig frisk ( hur dåligt jag än mått ) låter konstigt kanske men så jag känt. Den här läkaren förstörde allting. Plötsligt blev jag svag och hade cancer jag som var frisk.
Rose-Marie tröstade och vi gick tillbaks till infektionsavdelningen. Efter lite mer väntan kom läkaren in och berättade att röntgen inte hittat något då började jag gråta igen. Vi berättade vad röntgenläkaren sagt. Kan ju säga att läkaren blev upprörd och sa åt mig att först och främst hade inte den andra läkaren befogenhet att säga så till mig och för det andra så var det något man måste ta prover för att kunna fastställa att det är cancer som orsakar allt elände.Blev bestämt att nu skulle det testas med antibiotika dropp 5 dagar så skulle man se om det blev någon förändring.
I fredags fick jag träffa bröstcancer specialist då jag var så ledsen. Hon förklarade att hon inte trodde att jag efter en aggressiv bröstcancer som de med sådan framgång fått bort skulle kunna få en annan form av cancer som det faktiskt finns inflammatorisk bröstcancer sådan otur kan man inte ha tyckte hon. Men det får bli nya undersökningar, mammografi, ultraljud och kanske magnetröntgen så får man se. Bestämdes att den läkare som jag haft tidigare på mammografin och ultraljudet ska bestämma vad som sker nu då han är specialist på just bröstcancer. Om det blir nya biopsier, ev att man tar en tårtbit till eller tar bort hela bröstet.
Så denna vecka får jag de sista strålningarna och nästa vecka har jag fått tid för ultraljud och mammografi så får vi se.
Den röntgenläkaren förstörde mycket för mig med sina ord. Jag som faktiskt varit positiv och optimistisk inget spel utan jag har faktiskt lyckats hålla humöret uppe den mesta tiden. Har ju varit en jäkla tuff resa men jag har lyckats skämta om det mesta. Nu gråter jag helt plötsligt, har svårt att prata med vänner eller släkt då jag bara gråter. Vill inte prata med någon knappt då jag inte gillar att gråta. MEN JAG VET ATT JAG KOMMER ATT HITTA TILLBAKA TILL OPTIMISMEN OCH SKRATTET men jag får tillåta mig att gråta ett tag nu och få ur det ur systemet. Sen är jag inte mycket för att se allt svart men just nu så är det det svarta som har övertaget. Förhoppningsvis så är jag tillbaka i vanlig form efter nästa torsdag då jag gjort ultraljudet och om det tas nya biopsier då eller vad som händer.
