Ghost assistanshund av naturen

Hur enormt mycket jag älskar min Chodsky Pes kan nog inte alla förstå.

Redan tidigt visade han prov på att vara som en assistanshund. Att få honom att ta upp tappade saker från golvet behövde man knappt lära honom efter ett försök fattade han vad vi ville. Tar upp vad man ber om , även om det är tallrikar saxar eller vad det nu kan vara. Han hjälper till att ta av kläder strumpor , byxor och även tröjor.

Men hans naturliga förmåga att märka när något är fel upptäckte vi tidigt. Första gången var när min dotter fick en panikångestattack i ett annat rum och jag inte märkte det. Ghost kom och visade på att något var fel först fattade jag inte och ignorerade honom men han gav sig inte . Följde med honom och där låg hon. Han satte sig bredvid och jag fick hjälpa henne. Ibland när hon var på väg att få en attack kunde han gå fram och lägga huvudet i hennes knä vilket hade en lugnande effekt.

I våras flyttade hon,Alex och Madara. Ca en månad efter de flyttat märkte jag att han blev så orolig när jag åkte hemifrån: Fick han vara ensam märktes det ännu bättre, trodde det berodde på att Melissa hade flyttat. Sen i juli upptäcktes ju cancern och allt gick med en rasande fart att börja behandlingen.

Jag mår ju faktiskt väldigt bra ännu så länge i min behandling men orken har ju verkligen minimerats och det var efter första behandlingen jag upptäckte vad som gjorde honom orolig och vi insåg att han hade vetat att jag var sjuk innan vi visste något. 

Har ju ett fält jag åker till så han ska få röra på sig ordentligt. Där sätter jag mig på min stol och dricker kaffe medans han springer runt och leker. När vi varit där ett tag brukar vi gå en sväng så han ska få göra ifrån sig också. Första gången vi var där efter min behandling och vi gick vår sväng fattade jag ingenting för plötsligt vänder han springer tillbaks till bilen och hoppar in där bak. Jag ropar, han hoppar ur tittar på mig och hoppar in igen. När jag väl är tillbaka vid bilen och sätter mig i den känner jag att jag är totalt slut. Då inser jag varför han sprang tillbaks och vägrade komma till mig när jag ropade.

Nu lyssnar jag alltid på honom. Vill han vända så gör jag det för jag vet att han gör det för min skull. Står jag och diskar och han kommer och puttar på mig , vänder och går till soffan så följer jag med och lägger mig.

Någon som frågade mig : Tror du verkligen att han upptäckte cancern så svarar jag att jag är helt övertygad om det. Det förklarar så mycket hur han varit under våren min älskade Ghost.

                                    

Mina tankar om livet

Tänk vad olika saker påverkar vårat sätt att uppleva och se på saker. Efter min hjärnblödning var jag så tacksam och kände sådan glädje över små ting. Visste ju att jag faktiskt var borta ett tag på operationsbordet och dessutom att om jag inte varit på sjukhuset hade jag definitivt varit död.

Kommer ihåg lyckan av att komma hem, känslan av att inte klara av trappan upp utan att vila härligt. Men vad gjorde det jag levde. Saker blev helt fantastiska . En kram från Melissa , höra Melissa och Matts prata. Lyckan när Gimmick kom hem igen så jag fick en anledning att verkligen gå ut och gå ( fast det knappt blev runt husen) men det drev mig att komma igen . Första gången jag klarade av att gå upp till skolan och hälsa på alla där. När barnen kom springande fram och ville ha kramar och den utfrågning som blev varför jag hade lapp för ögat, varför jag hade krycka och var det sant att jag nästan dog. Helt underbart att stå där och berätta .

Men när åren går falnar känslan. Är fortfarande ödmjuk över att jag lever men man glömmer den där fantastiska känslan det är att faktiskt leva och vara här.

Nu har jag bröstcancer och den där känslan återkommer. Livet är underbart . Men denna gång finns det många fler känslor inblandade. För nu är det en kamp som pågår med allt det innebär.

Har en aggressiv form med en stor tumör och cancer i lymfkörtlarna. Därför startade de med cellgifter på mig, för att sedan göra operation följt av strålning. Behandlingen gör ju att man inte mår så bra, men det som är värst för mig är tröttheten. Gillar inte att vara så här trött eller att behöva ta dessa sprutor som jag måste ta. Men jag är född optimist så jag är inte rädd eller orolig att det inte kommer att gå.

Men det jag egentligen tänkte skriva om har med uppfattning av hur vi människor kastar ur oss meningar som jag plötsligt irriterar mig på.  Jag skämtar och är för det mesta glad , har morbid humor som vissa har svårt att förstå men sådan är jag.

Jag vet att alla uppfattar saker olika och alla människor har rätt att klaga, har förståelse för det, men för tillfället har jag svårt för allt "gnäll"  nu menar jag inte dessa som har det besvärligt utan de som slänger ur sig kommentarer utan direkt tanke.

När man är aktiv på facebook ser man att en del människor liksom inte kan låta bli att klaga.  Man ser hur de skriver att oh de är så sjuka och hur ska jag orka igenom detta. Har så ont i huvudet att jag kan dö. Nu har jag ont där eller där vad kan det vara för fel mm.  För att sen skriva att de har bakat storbak eller varit och shoppat hela dagen i stan mm. Ni vet säkert vad jag menar ni har nog alla sådana facebook vänner.  Som jag sa alla har rätt att klaga och vi alla upplever saker olika . Men för tillfället upplever jag det jobbigt med dessa kommentarer.  JAG skulle vara jäkligt glad om det bara var huvudvärk jag hade eller ont i magen eller vad det nu är så jag kunde baka en hel dag eller gå på stan.

Mina tankar blir men människa du har så mycket att glädja dig åt. De har kanske familj, bra jobb, ett i mitt tycke bra liv ( men egentligen vet jag ju inte)  Sen känner jag att men vilket bra liv jag måste ha ändå som är så glad och tycker livet är underbart fast jag har cancern , fasiken inte en chans att den ska få förmörka mitt sinne så jag blir en av de gnälliga. Har så mycket att glädja mig åt .