Ormar i min väg.

Vet inte vad det är med mig och ormar. Jag kan inte säga att jag har fobi för dom. Tycker bara inte att de är så trevliga. Dessutom lyckas de alltid komma i min väg.

Ända sedan jag var liten har jag lyckats kliva på eller på annat sätt råkat ut för huggormar.

Första gången jag blev huggormsbiten var i Hebron. Var med pappa och plockade blåbär. På den tiden gick jag alltid i träskor. Plockade precis i skogskanten när jag kliver ner i en grop, känner att det sticker till i foten och tittar vad det var. Under min fot ligger en huggorm.

Släpper blåbärshinken och springer till pappa. Skriker att jag blivt ormbiten, han skrattar och säger att det inte finns några ormar där. Gå tillbaks och plocka mer.

På eftermiddagen är foten svullen med 2 små prickar på. Jag mådde allmänt dåligt. Så jag hade rätt och pappa fel , det fanns visst ormar i Hebronskogen.


Andra gången jag blev biten var faktiskt ett väldigt konstigt sätt och ställe som jag blev biten på.

Upptäckte att jag var blå och hade bitmärke på vänster överarm. Detta efter att jag som har ett bra lokalsinne plötsligt gått vilse i vår skogsdunge i Almunge. Tog mig 4 timmar att hitta ut från en dunge som var ca 1km i omkrets. Tog hem läkare och han sa att det var ett huggormsbett. Men han undrade hur jag kunnat få det där.

Först trodde jag katten lagt en orm i sängen. Snacka om att Matts fick riva ur hela sovrummet , men ingen orm. Sen kom katten in med en råtta och la den i tvättkorgen. Då förstod jag vad som hänt. Katten hade tagit en orm och vartit så snäll och lagt den i tvättkorgen. När jag sen lyfte upp tvätten så högg den mig i armen utan att jag märkte det. Måste erkänna att jag hade en pinne och rörde om i tvättkorgen innan jag tog upp någon tvätt i fortsättningen.


Sen vi flyttat hit till Månkarbo har jag lyckats klivit på ,nästan satt mig på eller på annat sätt få riktig närkontakt med orm varenda sommar. Vi var och fiskade på Jesusberget, när jag klev ner på en stenhylla kliver jag rätt på en stor snok. Skriker och skrattar hysteriskt. Plockade murklor på våren på ett hygge, då kliver jag på en stackars kopparödla. Den stackarn blev nog lika rädd som mig.

Förra året vid den här tiden , skulle jag visa vår granne Aspnäs och Tämnaren. Vi går på en kostig som leder ned till vattnet, när jag trampar på något jag tror är en pinne. Men icke den rörde på sig. Hoppar framåt skriker, skrattar om vartannat. Min granne han skrattade hejdlöst. Tyckte det var jätteroligt att se mig hoppa runt och skrika. Konstigt nog reagerade inte ormen när John gick fram till den men så fort jag närmade mig reste den sig och väste.

I år har jag klarat mig, det närmaste jag varit någon orm i år är ca 1 meter. Så det är ok.

Tur nog har jag ingen ormfobi för då skulle jag väl fått en hjärtattack vid det här laget :)