Mamma ❤️

Idag var jag och Melissa Pinkie och hälsade på mamma. Hon var piggare än väntat. Var vaken när vi kom och det tog inte så lång tid för henna att känna igen oss. Hon hade varit upp och försökt äta lite men det gick inte. Hon har slutat äta, dricker vatten och näringsdryck. Så glad att vi kom men blev trött direkt och då säger hon att vi kan åka om vi vill. Vi stannade , jag satt och höll hennes hand då blev hon lugnare. Boala kom också och hälsade på. Roligt att träffas även om omständigheterna inte är bra.

Mammas hemkomst

Heby kommun visar verkligen vad dom går för. Nu är jag rasande.

Igår ringde dom från kommunen . Blev då lovad att mamma skulle få så mycket hemtjänst som det finns behov för.

Idag var det då dags för mammas hemkomst. Jag satte igång redan på morgonen att ringa runt för att kolla så hemtjänst skulle finnas på plats när mamma kom hem då hon inte kan ta sig uppför trappan själv mm. De skulle vara där och se till att hemkomsten skedde utan problem.

Idag på förmiddagen ringer biståndshandläggaren och frågar vad jag menar med att hemtjänsten ska vara och ta emot mamma och stanna där. Jag säger åt henne att tala med sin chef eftersom jag blivit lovad att hjälp skulle finnas. Hon fortsätter och menar på att jag inte kunde säga så . Jag säger igen till henne att ringa sin chef och lägger på luren.

Nu har jag nyss pratat med min syster som berättar att hemtjänst inte alls var där när mamma kom hem ( detta som även biståndshandläggaren lovat redan förra måndagen) utan pappa 86 är gammal med x antal hjärtinfarkter i bagaget fick ta hand om mamma. Han fick hjälpa och baxa  mamma upp för trappan ( en brant mörk trappa) ensam. En trappa som utbildad personal sa var omöjlig för mamma själv att ta sig uppför.Hon klarade ju inte av att gå själv uppför den. han fick sen hjälpa mamma att komma iordning hemma.

Så jag vet inte hur jag ska hantera detta. Är så rasande, ledsen och fylld av avsky hur man kan behandla människor på detta viset. Vet inte om biståndshandläggaren plötsligt gett kontra order för att jag tagit kontakt med hemtjänsten eller vad som hände. Kan ju bara säga att om jag tyckte illa om henne förut så ändrade jag ju inte åsikt efter idag.

Heby Kommun ni visar verkligen hur illa behandlade äldre människor kan bli

Mamma är dement , men kan ordet nej

Just nu har jag inget förtroende för kommunens biståndshandläggare, jag rent av tycker illa om dem. Ni ska få en förklaring.

Under fler år har vi sett mamma bli sämre för att som det är nu leva i ett ovärdigt och sjukdomsbringande tillstånd. Mamma minns knappt inte vad hon gjorde för en minut sedan. Hon klara inte längre av att hålla sig ren, sängen är dyblöt varje morgon och rummet stinker ammoniak.

Jag har lyckats genomdriva att hon har hemtjänst som kommer varje morgon. Från början var det för att hon inte klarade av det med medicinen utan glömde att hon ätit den. En månads dos tog hon på en vecka. Sedan fick jag henne att gå med på en viss hjälp med renhållning. Vilket innebär att de varje morgon går in och bäddar rent hennes säng och även lite mer städning i hennes omgivning.


 Varje morgon låser hon dörren och försöker hålla hemtjänst därifrån men de är så duktiga och lyckas få ta sig in i hennes rum. Då skyller hon på att hunden inte håller tätt. Att hon slängt sina blöta och skitiga blöjor i garderoben pratar hon inte om. Även den dörren låser hon men öppnar vid tillsägelse.

Duschar gör hon om vi lyckats få in henne kanske en gång i halvåret. Syster min tvingade henne en gång då hon inte duschat på ett halvår. Men hon höll på att få håret avslitet helt. Okvädningsorden och vansinnet som blir är hemskt. Inget barn ska behöva bli tilltalad så av sin mor. Men vi vet ju att det är sjukdomen som gör det. Men det är oerhört sårande ändå.

Mig blir hon arg på och säger att jag ljuger om henne när vi är till läkare eller om kommunen varit på besök. Att jag är en lögnaktig horunge som bara försöker få in henne på hemmet. Varje dag får  hon raseriutbrott på vår far och det kan bero på att han inte vill att hon ska koka te eller att han inte vill köra henne till affären så hon kan köpa Alvedon, cigaretter eller tidningar. Ett Alvedon paket går åt på en eller högst två dagar. Man vet aldrig vad som kan utlösa hennes raseri.

Allt är oerhört krävande för alla och pappa är ju inte ung han heller med sina 86 år. Men han försöker så gott det går. Jag är i ständig jour om något skulle hända där hemma. Törs aldrig ha telefonen avstängd ifall något skulle hända.

Mamma får ständiga urinvägsinfektioner och tillbringar dagarna liggande i fosterställning på soffan. Allt hon rör sig är när hon går ut och röker på balkongen. Alla hennes koftor som hon använder när hon går ut och röker är täckta av brännhål. Hon kan inte laga mat längre och ingen vill äta om hon gör det då hygienen är så dålig. Det man tänker på är avföringen som hon ofta har på händerna då det brister vid toalettbesöken.

Som jag skrev tidigare är jag i ständig jour för att man är så rädd att något ska hända, antingen henne eller att hon orsakar att pappa skadas. Hon har vid flera tillfällen ramlat. Den 22 december fick jag samtalet jag väntat på.

Mamma hade ramlat när hon gått ut med fågelmat. Pappa hörde henne skrika men innan han hunnit ner och ut kom det två killar och hjälpte henne upp. De bar henne in och uppför trappan till hennes sovrum. Mamma skrikandes av smärta hela tiden. Pappa ringde mig och jag åkte över direkt. Vi syskon har 4 mil till vårt föräldrahem så det tar ju lite tid.

När jag kom fram ringde jag ambulans direkt då jag förstod att hon brutit lårbenshalsen eller något liknande . Ambulanspersonalen var helt  enorma . Mamma skulle ju inte med , som vanligt var det inget fel på henne. Då säger de till henne att de vill göra ett avtal med henne. Att klarar hon av att resa sig och gå på toa får hon vara kvar hemma annars följer hon med dem. Naturligtvis kunde hon inte det , men då accepterade hon att följa med dem.

På Akademiska röntgades hon och mycket riktigt var det lårbenshalsen som var bruten. Hon blev kvar där för operation och även medicinering för urinvägsinflammationen som det visade sig att hon hade igen. Efter några dagar där blev hon flyttad till Genetariska avdelningen i Tierp.

Efter en vecka där talade de om att hon var färdigbehandlad där och klar för utskrivning. jag blev skräckslagen men de lovade att de inte skickar hem henne utan ett vårdplansmöte då hon inte skulle klara sig hemma utan behövde fortsatt rehab för benet b la. De kontaktade kommunen och ett möte blev bestämt till i måndags med biståndshandläggare, sjukgymnast , arbetsterapeut , personal från avdelningen hon är på och så mig och min syster,

Vi träffas där och vi bestämmer att biståndshandläggare , med kommunens arbetsterapeut och sköterska ska gå upp senare och prata med mamma då hon blir upprörd om hon ska sitta med. Sköterskan från avdelningen börjar att berätta hur de upplever mamma och hennes vårdbehov. Hon berättar att mamma är vinglig och att det finns fallrisk då mamma dessutom oftast inte tar rullatorn när hon ska gå någonstans. Att de märker hur förvirrad hon är . Kan fråga efter mer värktabletter 5 minuter efter att hon fått. Att det bästa vore om mamma kunde få fortsatt rehab på ett annat boende.

Då tar biståndshandläggaren över och talar om att de minsann inte kan göra något om mamma säger nej till att komma till annan avdelning. Det har ingen betydelse hur koko och borta  en människa är säger biståndshandläggaren så länge de kan säga NEJ. Att ansvaret ligget på mamma. Jag blir upprörd och frågar om hon på fullaste allvar menar att mamma ska åka hem fast det är som det är. Javisst de måste ha ett ja från mamma annars kan de inte göra något. Min syster och jag frågar då, men om hon ramlar i trappan och pappa försöker ta emot henne så de ramlar bägge två och skadar sig svårt då anser vi att ansvaret ligger på biståndshandläggaren och hon orsakat deras skador. Men nej det är mammas ansvar då hon säger nej till vårdplats. En kvinna som är så pass dement att hon inte ens inser att hon brutit lårbenshalsen. Hon är ju inte skadad enligt henne själv.
 Mötet slutar med att biståndshandläggaren talar om för oss att mamma kommer att skrivas ut och skickas hem om hon säger nej till vård.

Kommunens anställda går upp för att prata med mamma och som vi visste säger mamma nej och menar att hon är ju inte ens skadad så hon borde få komma hem direkt. Så då är det detta som gäller mamma ska hem. Men först vill de att mamma ska åka hem på onsdagen för att mötas upp av sjukgymnast och arbetsterapeuten för att se om hon klara sig. Vilket verkar otroligt. Med kök, sovrum och allrum på övervåningen och dusch nere

På onsdagen åker mamma och jag hem där vi möts av personalen. Där visar det sig snabbt att det inte går så bra i trappan men de tar sig upp . Personalen ser till att hålla henne när hon börjar vingla. På övervåningen pratar de med mamma och går runt och tittar hur hon klarar sig. Sen säger de orden som får mamma explodera. Du kommer inte att kunna klara dig här utan skulle behöva komma till en avdelning på rehab. Jag hör hur mamma vrålar era jävla svin ni får aldrig in mig på hemmet. Sen försöker hon springa nerför trappan de skriker vänta så en får komma framför sen bär det av nerför trappan. Mamma så rasande. Nu ska jag åka hem skriker hon till mig.

Jag ringer taxin och lyckas få en tidigare då det var bestämt att vi skulle vara där en timme. Mamma är upprörd och vägrar prata med de bägge kvinnor som skulle utvärdera besöket. När taxin kommit och mamma klivit in säger de åt mig att de inser att mamma absolut inte kan komma hem och att de ska berätta det för biståndshandläggaren.

Igår ( fredag) ringde biståndshandläggaren mig och talade om att på måndag skickar de hem mamma med taxi, jag eller vi skulle se till att vara där och möta henne. Jag blir så arg, ledsen frustrerad . Försöker att prata med henne , få henne att inse att det inte går. Att pappa inte kan ta hand om henne. Men kommer ingen vart, då MAMMA sagt NEJ . Frågan är nu när jag får nästa samtal att någon är skadad eller värre . Kommunen tvår sina händer eftersom mamma kan ordet NEJ så allt ansvar ligger hos min dementa mamma .

Tilläggas kan att hon inte är utredd för demens då hon sagt NEJ

Vilken vecka.

Den här veckan har det verkligen hänt saker. Roliga, fina händelser, jobbiga och sorgliga ting och sen har jag även haft det lugnt och skönt.

Veckan började med en härlig långpromenad med hundarna . Den var härlig ända tills Jerome upptäckte krondikena. Tjoho årets första bad. Även Gimmick tyckte det var superroligt såg det ut som. Alla hundar ned i diket innan jag hann reagera.
Nackdelen var att det är väldigt svart jord där och den är kletig samtidigt som det är jättefin sand i den. Jeromes tjocka ull riktigt slukade jorden och sanden.





När vi kom hem fick Jerome ligga på balkongen för att torka. Men någon substans i jorden gjorde att han inte torkade så in i duschen. Men det gick inte att få ur allt det svarta ur hans päls. Gissa hur det blev på golven. Matts var mindre road eftersom han skurat golven kvällen innan. Skurade faktiskt golven innan han kom hem , men det syntes inte. Men erkänner att det var värt det för hundarna hade riktigt roligt.

Onsdagen var inte riktigt lika rolig. Melissa kunde inte få pengar så hon kan följa med till Grönan med resten av unkan-gänget. Hon är snäll så hon tog det rätt bra. Vi kom överrens om att åka dit senare. det hon blev ledsen över var att inte kompisarna ville följa med henne en annan gång istället. Men även det tog hon sig ur och sa att hon tar med en annan kompis istället . Var även glad åt att jag kommer med då istället. Rar dotter.

Se på onsdagkvällen fick jag ett samtal från mamma, som talar om att hon var dålig. Hon hade fallit ihop på söndagen och inte kunnat resa sig, utan pappa fick hjälpa henne till soffan.( vilket blev mest att hon släpade sig till soffan då han har haft ex antal infarkter och inte kunde lyfta henne)men han drog väl så gott han kunde. Där låg hon i 5 timmar utan att kunna resa sig . Gissa om jag blev galen att de inte ringt efter ambulans. Eller ringt mig. Men de ringer inte mig för jag ser till att det händer saker då. JOBBIGT

Torsdagen följde jag med en kompis för hennes hund skulle undersökas, tyvärr fick inte det ett lyckligt slut. Hunden var bara 8 månader och hade grava problem med benen. Man kan inte låta dom lida för sin egen skull så hon tog rätt beslut och lät henne somna in.

Efter det när jag kom hem ringde jag mammas läkare och berättade vad som hänt henne och blev tillsagd att ta henne direkt till Akademiska då hon haft proppar i hjärnan tidigare. Visste ju hur mamma skulle reagera så jag gav henne ingen chans att protestera, utan hämtade henne bara . Iväg till akuten där vi blev sittande. Nedrans vad sur hon var på mig.



Kom dit klockan fem och de tog massa prover rätt så fort men sen blev vi sittande och mamma sitter inte direkt tyst utan det var, Vilket j-la ställe , får de inget gjort här mm . Försökte hålla henne så tyst och lugn som möjligt. Klockan hade hunnit bli tio innan hon togs in på ett rum för att träffa läkare sen tog det en timme till innan han kom =( De haranger min mor sa där inne går inte att skriva så ni får gissa.

När sen läkaren bestämde att hon skulle bli kvar var det inte så roligt att heta Nette. Hon vägrade skulle inte vara kvar, men till slut lyckades vi övertyga henne att det var det bästa.
Men det gick bara bra där och hon fick komma hem igår med uppmaningen att nästa gång det händer är det 112 som gäller direkt inte vänta.

Dessutom åkte Melissa på konfaläger i torsdags, så bara det var jobbigt för mig (hur ska det gå när hon flyttar hemifrån) Nu är hon ju bara borta till söndag.

Igår var det min födelsedag och den var så lugn och skön, tror det hade hänt tillräckligt denna vecka så det behövdes inga överraskningar igår. Hade en jättebra dag med god middag (plankstek) och bra film.

Påsklov

Melissa har påsklov alltså har jag också det. Kan tyckas orättvist mot Matts , men som den mamma jag är "måste" jag vara uppe med henne på kvällarna. Vilket innebär att inte jag lägger mig före 2 på natten. Vilka ursäkter......

JAG ÄR NATTMÄNNISKA fick jag bestämma gick jag aldrig och la mig före 2. Men man har ju lite ansvar mot resten av familjen. Så vanliga dagar går jag och lägger mig samtidigt med resten av familjen. TRÅKIGT

Men nu är det påsklov och jag får vara uppe :-)





När Matts jobbar är det här en lösning för att slippa väcka honom mitt i natten.

Tiden går.

Vad fort tiden går. Detta som sägs att man ser det på barnen stämmer verkligen. Det innebär ju även att det syns på en annan också fast man förnekar det.

Händer mycket på 5 år, som man inte ser annat än när man tar en återblick på korten.


Försöker komma på vad som ändrats med Melissa när det gäller intressen också. Men inser att där har det inte ändrats så mycket. Mera att hon mognat i det hon är intresserad av och även i sätt att se på saker.




Hon älskar fortfarande att klä ut sig och extremsminka sig. Hon har ritat och skrivit berättelser så länge jag minns.När hon ritar sker det både för hand men ofta på datorn. Det sysslar hon fortfarande med.




Hon är inte lika medgörlig kanske som hon var för 5 år sedan, men det är ju som det ska vara. Hade varit orolig om det varit så.



Men med handen på hjärtat så både saknar jag min 10-åriga Melissa samtidigt som jag älskar och tycker hon utvecklats bra som 15-åring. Alla tider har sin charm.

Mamma för ca 70år sen

Jag har fått ett arv efter min morfar som jag är så glad för. Alla hans dior och kort. Tänk att se sin egen mor som liten. Nu för tiden är ju inte det något konstigt. Men för alla oss som har föräldrar som är äldre än 70år är det rätt fantastiskt.

Efter morfars död hade vi alla dior länge utan att kunna se dem. Projektorn var trasig. Till slut fick vi tag på en begagnad som vi köpte. Sen satt vi fler kvällar en vinter och tittade på hans bilder. Så roligt att kunna uppleva lite av hans liv genom bilderna.

Från att jag var liten minns jag hur han alltid hade kameran med sig. Hans käraste ägodel. Han tog bilder på allt.

För 2 år sedan skaffade vi en scanner som klarade av dior, vilken julafton. Nu kan man få tillgång till bilderna mycket lättare. Så kul.

Den här gången vill jag dela med av några från det att morfar gjorde "lumpen" tills det att mamma var liten.