Mamma ❤️

Idag var jag och Melissa Pinkie och hälsade på mamma. Hon var piggare än väntat. Var vaken när vi kom och det tog inte så lång tid för henna att känna igen oss. Hon hade varit upp och försökt äta lite men det gick inte. Hon har slutat äta, dricker vatten och näringsdryck. Så glad att vi kom men blev trött direkt och då säger hon att vi kan åka om vi vill. Vi stannade , jag satt och höll hennes hand då blev hon lugnare. Boala kom också och hälsade på. Roligt att träffas även om omständigheterna inte är bra.

Striden över ?

Publicerad 2 mar 2015 05:30 Uppdaterad 2 mar 2015 05:30

Foto: Julia Engström

Svår kamp för vård till demenssjuk mor

HEBY

Jeanette och Ginas mamma började visa symptom på demens föröver två år sedan. Hon har inte kunnat få den vård hon behöver, eftersom hon själv har sagt nej. Kampen för rätt vård är tung.

KOMMENTERA (0)

Relaterat

Läs hela SA digitalt

- Klicka här -

Gina Karlsson och Jeanette Carlssons mamma lider av demens, men vilken typ av demens vet de inte för hon har inte genomgått någon demensutredning.

Under de senaste två åren har modern haft svårigheter att sköta hushållet och har glömt att sköta sin hygien.
– Det gick inte att ha en dosett hemma för en veckas medicin kunde hon peta i sig på ett par dagar, säger Gina Karlsson.

Även kvinnans make såg hur situationen blev värre och till sist vände sig familjen till Heby kommun och fick rätt till hemtjänst.

Under 2013 blev kvinnan inlagd på sjukhus flera gånger, varpå personalen uppmärksammade att hon behövde genomgå en demensutredning. Döttrarna började då se till möjligheterna att ordna avlastning eller en plats på ett vårdboende, för sin pappas skull. Men modern sade nej.

Både Jeanette Carlsson och Gina Karlsson menar att deras mamma länge varit rädd för att hamna på vårdboende och hellre velat bo hemma. Men för hennes anhöriga har kampen varit svår.
– Biståndshandläggarna menar att mamma måste säga ja till biståndet. Och jag har sagt att det inte går att få en dement människa att ändra sig när hon väl har bestämt sig, säger Gina Karlsson.

Vid årsskiftet blev kvinnan så sjuk att hon återigen lades in på sjukhus.
– Hon blev själv rädd och trodde att hon skulle dö. Hon frågade både oss och pappa vad det var för fel på henne och varför hon glömmer allt, berättar Jeanette Carlsson.

På sjukhuset utfördes en hjärnröntgen och resultaten visade att kvinnan led av en långt gången demens.

Vid ett vårdplaneringsmöte träffade biståndshandläggarna återigen kvinnan tillsammans med Jeanette Carlsson för en vårdplanering.
– Mamma mindes då inte att hon hade varit jättesjuk, säger hon.

Än en gång förklarade Jeanette familjens oro för modern, som den här gången lyssnade.
– Först då gick mamma med på att få en plats på ett korttidsboende, säger hon.

Efter en lång väntan fylld av förtvivlan och desperation kunde kvinnans familj äntligen andas ut. Men vägen dit har varit lång.
– Vi lyckades enbart för att jag till sist fick mamma att säga ja, men det finns andra som inte lyckas med det, säger Jeanette Carlsson som anser att det finns brister i socialtjänstlagen.

Kvinnan har nu varit på ett korttidsboende sedan hon blev utskriven från sjukhuset. Förra veckan blev det klart att hon får plats på vårdboende.
– Ja, hon ska få komma in på ett boende, efter att jag lyckades få henne att säga ja igen. Pappa är också lättad, säger Jeanette Carlsson.

JULIA ENGSTRÖMjulia.engstrom@salaallehanda.com

Nu får vi hoppas att kampen kan lägga sig och allt flyter på. Ni vet ju att det gått hett till , men artikeln är snällt skriven och det kan vara bra . Men förhoppningsvis har vi hjälpt till och underlättat för andra i samma situation. Bara att hoppas att andra slipper genomlida samma strid.






http://salaallehanda.com/nyheter/heby/1.2863648-svar-kamp-for-vard-till-demenssjuk-mor

Mammas hemkomst

Heby kommun visar verkligen vad dom går för. Nu är jag rasande.

Igår ringde dom från kommunen . Blev då lovad att mamma skulle få så mycket hemtjänst som det finns behov för.

Idag var det då dags för mammas hemkomst. Jag satte igång redan på morgonen att ringa runt för att kolla så hemtjänst skulle finnas på plats när mamma kom hem då hon inte kan ta sig uppför trappan själv mm. De skulle vara där och se till att hemkomsten skedde utan problem.

Idag på förmiddagen ringer biståndshandläggaren och frågar vad jag menar med att hemtjänsten ska vara och ta emot mamma och stanna där. Jag säger åt henne att tala med sin chef eftersom jag blivit lovad att hjälp skulle finnas. Hon fortsätter och menar på att jag inte kunde säga så . Jag säger igen till henne att ringa sin chef och lägger på luren.

Nu har jag nyss pratat med min syster som berättar att hemtjänst inte alls var där när mamma kom hem ( detta som även biståndshandläggaren lovat redan förra måndagen) utan pappa 86 är gammal med x antal hjärtinfarkter i bagaget fick ta hand om mamma. Han fick hjälpa och baxa  mamma upp för trappan ( en brant mörk trappa) ensam. En trappa som utbildad personal sa var omöjlig för mamma själv att ta sig uppför.Hon klarade ju inte av att gå själv uppför den. han fick sen hjälpa mamma att komma iordning hemma.

Så jag vet inte hur jag ska hantera detta. Är så rasande, ledsen och fylld av avsky hur man kan behandla människor på detta viset. Vet inte om biståndshandläggaren plötsligt gett kontra order för att jag tagit kontakt med hemtjänsten eller vad som hände. Kan ju bara säga att om jag tyckte illa om henne förut så ändrade jag ju inte åsikt efter idag.

Heby Kommun ni visar verkligen hur illa behandlade äldre människor kan bli

Mamma är dement , men kan ordet nej

Just nu har jag inget förtroende för kommunens biståndshandläggare, jag rent av tycker illa om dem. Ni ska få en förklaring.

Under fler år har vi sett mamma bli sämre för att som det är nu leva i ett ovärdigt och sjukdomsbringande tillstånd. Mamma minns knappt inte vad hon gjorde för en minut sedan. Hon klara inte längre av att hålla sig ren, sängen är dyblöt varje morgon och rummet stinker ammoniak.

Jag har lyckats genomdriva att hon har hemtjänst som kommer varje morgon. Från början var det för att hon inte klarade av det med medicinen utan glömde att hon ätit den. En månads dos tog hon på en vecka. Sedan fick jag henne att gå med på en viss hjälp med renhållning. Vilket innebär att de varje morgon går in och bäddar rent hennes säng och även lite mer städning i hennes omgivning.


 Varje morgon låser hon dörren och försöker hålla hemtjänst därifrån men de är så duktiga och lyckas få ta sig in i hennes rum. Då skyller hon på att hunden inte håller tätt. Att hon slängt sina blöta och skitiga blöjor i garderoben pratar hon inte om. Även den dörren låser hon men öppnar vid tillsägelse.

Duschar gör hon om vi lyckats få in henne kanske en gång i halvåret. Syster min tvingade henne en gång då hon inte duschat på ett halvår. Men hon höll på att få håret avslitet helt. Okvädningsorden och vansinnet som blir är hemskt. Inget barn ska behöva bli tilltalad så av sin mor. Men vi vet ju att det är sjukdomen som gör det. Men det är oerhört sårande ändå.

Mig blir hon arg på och säger att jag ljuger om henne när vi är till läkare eller om kommunen varit på besök. Att jag är en lögnaktig horunge som bara försöker få in henne på hemmet. Varje dag får  hon raseriutbrott på vår far och det kan bero på att han inte vill att hon ska koka te eller att han inte vill köra henne till affären så hon kan köpa Alvedon, cigaretter eller tidningar. Ett Alvedon paket går åt på en eller högst två dagar. Man vet aldrig vad som kan utlösa hennes raseri.

Allt är oerhört krävande för alla och pappa är ju inte ung han heller med sina 86 år. Men han försöker så gott det går. Jag är i ständig jour om något skulle hända där hemma. Törs aldrig ha telefonen avstängd ifall något skulle hända.

Mamma får ständiga urinvägsinfektioner och tillbringar dagarna liggande i fosterställning på soffan. Allt hon rör sig är när hon går ut och röker på balkongen. Alla hennes koftor som hon använder när hon går ut och röker är täckta av brännhål. Hon kan inte laga mat längre och ingen vill äta om hon gör det då hygienen är så dålig. Det man tänker på är avföringen som hon ofta har på händerna då det brister vid toalettbesöken.

Som jag skrev tidigare är jag i ständig jour för att man är så rädd att något ska hända, antingen henne eller att hon orsakar att pappa skadas. Hon har vid flera tillfällen ramlat. Den 22 december fick jag samtalet jag väntat på.

Mamma hade ramlat när hon gått ut med fågelmat. Pappa hörde henne skrika men innan han hunnit ner och ut kom det två killar och hjälpte henne upp. De bar henne in och uppför trappan till hennes sovrum. Mamma skrikandes av smärta hela tiden. Pappa ringde mig och jag åkte över direkt. Vi syskon har 4 mil till vårt föräldrahem så det tar ju lite tid.

När jag kom fram ringde jag ambulans direkt då jag förstod att hon brutit lårbenshalsen eller något liknande . Ambulanspersonalen var helt  enorma . Mamma skulle ju inte med , som vanligt var det inget fel på henne. Då säger de till henne att de vill göra ett avtal med henne. Att klarar hon av att resa sig och gå på toa får hon vara kvar hemma annars följer hon med dem. Naturligtvis kunde hon inte det , men då accepterade hon att följa med dem.

På Akademiska röntgades hon och mycket riktigt var det lårbenshalsen som var bruten. Hon blev kvar där för operation och även medicinering för urinvägsinflammationen som det visade sig att hon hade igen. Efter några dagar där blev hon flyttad till Genetariska avdelningen i Tierp.

Efter en vecka där talade de om att hon var färdigbehandlad där och klar för utskrivning. jag blev skräckslagen men de lovade att de inte skickar hem henne utan ett vårdplansmöte då hon inte skulle klara sig hemma utan behövde fortsatt rehab för benet b la. De kontaktade kommunen och ett möte blev bestämt till i måndags med biståndshandläggare, sjukgymnast , arbetsterapeut , personal från avdelningen hon är på och så mig och min syster,

Vi träffas där och vi bestämmer att biståndshandläggare , med kommunens arbetsterapeut och sköterska ska gå upp senare och prata med mamma då hon blir upprörd om hon ska sitta med. Sköterskan från avdelningen börjar att berätta hur de upplever mamma och hennes vårdbehov. Hon berättar att mamma är vinglig och att det finns fallrisk då mamma dessutom oftast inte tar rullatorn när hon ska gå någonstans. Att de märker hur förvirrad hon är . Kan fråga efter mer värktabletter 5 minuter efter att hon fått. Att det bästa vore om mamma kunde få fortsatt rehab på ett annat boende.

Då tar biståndshandläggaren över och talar om att de minsann inte kan göra något om mamma säger nej till att komma till annan avdelning. Det har ingen betydelse hur koko och borta  en människa är säger biståndshandläggaren så länge de kan säga NEJ. Att ansvaret ligget på mamma. Jag blir upprörd och frågar om hon på fullaste allvar menar att mamma ska åka hem fast det är som det är. Javisst de måste ha ett ja från mamma annars kan de inte göra något. Min syster och jag frågar då, men om hon ramlar i trappan och pappa försöker ta emot henne så de ramlar bägge två och skadar sig svårt då anser vi att ansvaret ligger på biståndshandläggaren och hon orsakat deras skador. Men nej det är mammas ansvar då hon säger nej till vårdplats. En kvinna som är så pass dement att hon inte ens inser att hon brutit lårbenshalsen. Hon är ju inte skadad enligt henne själv.
 Mötet slutar med att biståndshandläggaren talar om för oss att mamma kommer att skrivas ut och skickas hem om hon säger nej till vård.

Kommunens anställda går upp för att prata med mamma och som vi visste säger mamma nej och menar att hon är ju inte ens skadad så hon borde få komma hem direkt. Så då är det detta som gäller mamma ska hem. Men först vill de att mamma ska åka hem på onsdagen för att mötas upp av sjukgymnast och arbetsterapeuten för att se om hon klara sig. Vilket verkar otroligt. Med kök, sovrum och allrum på övervåningen och dusch nere

På onsdagen åker mamma och jag hem där vi möts av personalen. Där visar det sig snabbt att det inte går så bra i trappan men de tar sig upp . Personalen ser till att hålla henne när hon börjar vingla. På övervåningen pratar de med mamma och går runt och tittar hur hon klarar sig. Sen säger de orden som får mamma explodera. Du kommer inte att kunna klara dig här utan skulle behöva komma till en avdelning på rehab. Jag hör hur mamma vrålar era jävla svin ni får aldrig in mig på hemmet. Sen försöker hon springa nerför trappan de skriker vänta så en får komma framför sen bär det av nerför trappan. Mamma så rasande. Nu ska jag åka hem skriker hon till mig.

Jag ringer taxin och lyckas få en tidigare då det var bestämt att vi skulle vara där en timme. Mamma är upprörd och vägrar prata med de bägge kvinnor som skulle utvärdera besöket. När taxin kommit och mamma klivit in säger de åt mig att de inser att mamma absolut inte kan komma hem och att de ska berätta det för biståndshandläggaren.

Igår ( fredag) ringde biståndshandläggaren mig och talade om att på måndag skickar de hem mamma med taxi, jag eller vi skulle se till att vara där och möta henne. Jag blir så arg, ledsen frustrerad . Försöker att prata med henne , få henne att inse att det inte går. Att pappa inte kan ta hand om henne. Men kommer ingen vart, då MAMMA sagt NEJ . Frågan är nu när jag får nästa samtal att någon är skadad eller värre . Kommunen tvår sina händer eftersom mamma kan ordet NEJ så allt ansvar ligger hos min dementa mamma .

Tilläggas kan att hon inte är utredd för demens då hon sagt NEJ

Att bli gammal

                                                                  MORMOR


Det här med att bli gammal har väl många svårt att förlika sig med, så även jag.

  När man var liten och såg mormor hamna på hem för dementa var inte roligt . Ena gången man kom dit var hon klar och frågade hur vi kunde sätta in henne på detta dårhus. Nästa gång trodde hon att mamma var hennes mamma. Den upplevelsen har satt sig hårt hos mig och även hos min  mamma.

Nu har mamma blivit "gammal" och närminnet sviker. Rädslan lyser igenom för att hon ska hamna på hemmet. Pappa försöker intyga henne att han inte kommer låta det hända, men vad hjälper det. Oron finns där. Med oron kommer en viss ilska.

Saker och ting är inte lika självklara längre. Hur många gånger maten kryddas kan man aldrig ha koll på innan man äter den. Då förstår man att den har kryddats säkert 5  gånger fler   än vanligt . Då käre mor är rökare märker man av det också. Turerna ut på balkongen är det kanske bara 10 minuter mellan. Så många cigaretter går det åt. Sen är det inte lika viktig att handla mat för pension utan rökat går före.

Sen för oss anhöriga är väl detta med medicin svårt, när hon glömmer att hon tagit den och tar 3-4gånger mer än hon ska. Pappa kan inte hjälpa henne för då blir hon arg och menar på att han vill göra gällande att hon är dement och vill få in henne på hemmet. Den hon litar på och inte blir så arg på när hon får hjälp är mig. ( inte alltid jag kan få ovett ibland jag med )

Hon har rätt många olika mediciner . Det är mot blodtrycket , blodförtunnande och sköldkörteln. Sen även extra vitaminer. Så bara det gör det lite svårt att hålla reda på. Men sen när hon dessutom bara ska äta en halv tablett för sköldkörteln då blir det riktigt besvärligt. Hon själv har "aldrig " fått veta att hon ska ta en halv tablett utan det har minsann alltid varit en hel  förut.

Jag försökte belysa detta problem när hon var hos läkaren, men mamma är så klar och man ser ju inte att minnet sviker henne. Hon sa att hon inte hade problem med att ta medicin som hon ska och det trodde läkaren på. Jag ville att hon skulle få apodos men så blev det inte. Han talade om att hon skulle sluta med den medicin för sköldkörteln  hon tycker att hon mår så bra av för den var inte lämplig längre .

 Hon går och hämtar ut medicinen och får då även den hon inte ska äta.  Apoteket går ju efter de listor som finns och lämnar ut. När vi kommer hem ser jag att hon fått även den. Så jag förklarar och tar den för henne. Sen sätter jag mig och delar på tabletterna hon bara ska ta en halv av.

Min syster och jag hjälps åt att hjälpa dem så mycket vi kan och nu innan jul märkte vi att mamma blivit mattare och inte orkade så mycket. Trodde hon kanske fått influensan för hon har varit förkyld. Så var jag över till dom och hjälpte till med inköp för julen. Då berättade pappa att han trodde hon åt för mycket av tabletterna. Nästan direkt därpå får jag ett samtal från sköterskan som berättar att apoteket larmat att allt inte stod rätt till med mamma.

Hon har tagit ut medicinen oftare än vad hon skulle haft behov av. Jag går genast och tittar igenom hennes mediciner och upptäcker att hon både äter av den hon inte får + att det gått åt kanske 4 gånger mer av den hon ska halvera. Tabletterna hon har är hela. Dessutom hade hon fått den hon inte ska äta igen. Sätter mig igen och delar på tabletterna , som dessutom går sönder så man bara kan spara den ena halvan .

Nytt samtal med läkaren som ska se till att hon nu får medicinen i påsar, MEN det fungerar inte med halva tabletter så det blir bara att fortsätta skära dessa. Men nu skaffar vi en dosett åt mamma och hoppas det ska fungera bättre.

Så när minnet sviker kan det få ödesdigra konsekvenser. Sen mindre allvarliga saker som man småler åt. Som när vi hjälper henne att dammsuga . Hon har fått en ny dammsugare som är lite krånglig då den är påslös. Men eftersom det är min syster eller jag som gör dessa sysslor ville vi ha en som var mer ekonomisk för dom. Men som sagt när vi dammsuger går mamma efter och kan inte förstå hur myckett hundhår det är , hon dammsög ju i förrgår.  Bara det att vi skött dammsugningen det sista året och mamma har inte rört  dammsugaren.

Så det är inte alltid lätt att bli gammal och det mamma varit orolig för är väl tyvärr på väg att hända henne.

                                       
                                         Morfar, mormor, mamma och hennes äldre syster