Tänk vad olika saker påverkar vårat sätt att uppleva och se på saker. Efter min hjärnblödning var jag så tacksam och kände sådan glädje över små ting. Visste ju att jag faktiskt var borta ett tag på operationsbordet och dessutom att om jag inte varit på sjukhuset hade jag definitivt varit död.
Kommer ihåg lyckan av att komma hem, känslan av att inte klara av trappan upp utan att vila härligt. Men vad gjorde det jag levde. Saker blev helt fantastiska . En kram från Melissa , höra Melissa och Matts prata. Lyckan när Gimmick kom hem igen så jag fick en anledning att verkligen gå ut och gå ( fast det knappt blev runt husen) men det drev mig att komma igen . Första gången jag klarade av att gå upp till skolan och hälsa på alla där. När barnen kom springande fram och ville ha kramar och den utfrågning som blev varför jag hade lapp för ögat, varför jag hade krycka och var det sant att jag nästan dog. Helt underbart att stå där och berätta .
Men när åren går falnar känslan. Är fortfarande ödmjuk över att jag lever men man glömmer den där fantastiska känslan det är att faktiskt leva och vara här.
Nu har jag bröstcancer och den där känslan återkommer. Livet är underbart . Men denna gång finns det många fler känslor inblandade. För nu är det en kamp som pågår med allt det innebär.
Har en aggressiv form med en stor tumör och cancer i lymfkörtlarna. Därför startade de med cellgifter på mig, för att sedan göra operation följt av strålning. Behandlingen gör ju att man inte mår så bra, men det som är värst för mig är tröttheten. Gillar inte att vara så här trött eller att behöva ta dessa sprutor som jag måste ta. Men jag är född optimist så jag är inte rädd eller orolig att det inte kommer att gå.
Men det jag egentligen tänkte skriva om har med uppfattning av hur vi människor kastar ur oss meningar som jag plötsligt irriterar mig på. Jag skämtar och är för det mesta glad , har morbid humor som vissa har svårt att förstå men sådan är jag.
Jag vet att alla uppfattar saker olika och alla människor har rätt att klaga, har förståelse för det, men för tillfället har jag svårt för allt "gnäll" nu menar jag inte dessa som har det besvärligt utan de som slänger ur sig kommentarer utan direkt tanke.
När man är aktiv på facebook ser man att en del människor liksom inte kan låta bli att klaga. Man ser hur de skriver att oh de är så sjuka och hur ska jag orka igenom detta. Har så ont i huvudet att jag kan dö. Nu har jag ont där eller där vad kan det vara för fel mm. För att sen skriva att de har bakat storbak eller varit och shoppat hela dagen i stan mm. Ni vet säkert vad jag menar ni har nog alla sådana facebook vänner. Som jag sa alla har rätt att klaga och vi alla upplever saker olika . Men för tillfället upplever jag det jobbigt med dessa kommentarer. JAG skulle vara jäkligt glad om det bara var huvudvärk jag hade eller ont i magen eller vad det nu är så jag kunde baka en hel dag eller gå på stan.
Mina tankar blir men människa du har så mycket att glädja dig åt. De har kanske familj, bra jobb, ett i mitt tycke bra liv ( men egentligen vet jag ju inte) Sen känner jag att men vilket bra liv jag måste ha ändå som är så glad och tycker livet är underbart fast jag har cancern , fasiken inte en chans att den ska få förmörka mitt sinne så jag blir en av de gnälliga. Har så mycket att glädja mig åt .
Sommar
Visar inlägg med etikett hjärnblödning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hjärnblödning. Visa alla inlägg
lördag 2 september 2017
Mina tankar om livet
Etiketter:
bröst,
bröstcancer,
cancer,
facebook,
gnäll,
hjärnblödning,
livet,
livsglädje
lördag 9 mars 2013
Fibromyalgi, artros och hjärnblödning del 1
Mitt liv som människa är inte alltid smärt fritt , ska jag vara ärlig så är det aldrig smärtfritt. Men jag ogillar alltför mycket gnäll. Har ingen lust att ingå i olika grupper på sjukhus eller andra ställen där fokus kommer på hur ont alla har. Gillar heller inte gnällmånsar på facebook där de flesta inlägg går ut på hur ont de har idag.
Vet att många kanske känner sig hjälpta av dessa grupper och vissa grupper är bra. Har själv kontakt med en "grupp" där en vänlig människa har lagt upp olika sätt att få hjälp med fonder mm. Denna tycker jag om då jag själv tyvärr inte har ork att söka alla dessa fakta.
Men det här med att låta alla vänner behöva veta precis hur ont man har är inte nödvändigt. Man har alltid ont, för det behöver inte omgivning få "ont" Nej att försöka hålla humöret uppe och vara positiv ger mig mer. Okej jag erkänner att jag har vissa som blir min klagomur. Tack till er att ni står ut .
Har haft fibromylagi i många år, artros i lite färre år och en hjärnblödning (aortaaneurysm) för ca 5år sedan. Den sjukdom som syns på mig är artrosen, annars tror alla att jag är frisk. Vilket är både positivt och negativt.
Tänkte försöka att kanske bringa lite klarhet i de olika tillstånden, men kom ihåg att saker upplevs olika för olika personer. Så det blir min upplevelse blandat med fakta.
FIBROMYALGI
Vanliga symtom vid fibromyalgiVärk - på många ställen eller som flyttar omkring i kroppen
Trötthet/kraftlöshet
Ofunktionell sömn; vaknar inte utvilad
Stelhetskänsla
Närminnesstörningar
Koncentrationsproblem; svårt att finna ord
Yrsel, balansproblem
Huvudvärk
Irritabilitet, humörsvängningar, ”kort stubin”, psykisk stresskänslighet
Domningar, stickningar
Slemhinnesymtom - ögon, mun, näsa, underliv.
Svullnadskänsla
Ljuskänslighet
Luktkänslighet
Ljudkänslighet
Feberkänsla, ibland kokande känsla i kroppen; ömsom kall-varm; svettningar
Colon irritabile symtom
Täta vattenkastningar
Hjärtrytmrubbning och/eller andningssvårigheter; tillfälligt
Illamående
Kroppsklåda
Vadkramper, spec. nattetid
Ofrivilliga muskelryckningar
Nedstämdhet kopplad till värkintensiteten
Dimsyn och svårigheter att fixera blicken
Kalla fingrar och tår
Infektionskänslighet, särskilt herpesvirus
Diffusa hudreaktioner
Det måste kanske betonas att en FMS patient inte har samtliga symtom i denna uppräkning – men många patienter har många av dem! Mellan patienterna varierar tyngdpunkten vad gäller de värsta symptomen: värk är det svåraste symptomet för majoriteten, men andra upplever tröttheten som mest besvärande, andra plågas mest av de neurokognitiva störningarna.
Här följer en diskussion av de olika symptomens kännetecken och troliga förklaringar.
http://www.fibromyalgi.nu/fms_symptom.asp
1993 gick jag på en utredning i Tranås för mina besvär . Där hade jag en professor vid namn Robert Ohlin och det är ur hans bok jag tog symptom beskrivningen. I mitt tycke en bra skrift. Som det står har man inte alla dessa besvär men man kan ha många.
Det ställer till problem detta med att man har värk som flyttar sig och upplevs på olika sätt olika dagar. Jag själv har varit med om att jag inte sökt läkare för vissa saker då jag tillskriver allt på fibromyalgins konto. Detta har lett till att jag gått och haft ont mm då jag kunnat få hjälp istället.
Sen är det så att jag GÖR saker jag kanske inte borde då det straffar sig i efterhand eller under tiden med svår smärta. Men dessa saker måste jag göra för att stå ut psykiskt :) Man kan inte sluta leva för att det gör ont att göra saker man gillar.
Många anser att jag kanske borde ta bort exempelvis hundarna då jag får som mest värk, men utan dem skulle jag inte komma ut lika mycket som jag gör( då jag i grunden är för lat att ta promenader) så där hjälper det med hundarna och jag har det som intresse. Där kan det ofta bli ett val om vad jag ska göra. Har inte alltid styrkan att göra fler saker och då blir det alltid något som blir lidande då jag väljer .
Har som ni kanske förstått alltid ont, riktigt jäkla ont kanske inte på samma ställen men ont gör det. Så ibland har jag svårt att gå, ibland svårt att ta upp saker t om att lyfta en penna kan vara ett elände men en sak har jag för det mesta och det är en positiv inställning och det kan man komma långt på. Sen att ha människor, djur eller vad det nu är som älskar en och ställer upp på en hjälper till. Man har inte alltid ork att göra det man vill så där får man försöka lära sig att prioritera.
Kram på er för nu så återkommer jag med inläggen om artros och hjärnblödning om ni inte tyckte detta blev för tröttsamt så kom gärna tillbaka :)
Etiketter:
aortaaneurysm,
artros,
Fibromyalgi,
hjärnblödning,
smärta
onsdag 12 december 2012
Sentimentala tårar
Idag när jag städade i hyllorna hittade jag detta kort. Satte mig ner och grät en stund över hur lycklig jag är som lever och har en underbar dotter som jag älskar .
Detta kort skrev hon och ritade åt mig när jag hade hjärnblödningen. Matts hade med sig det första gången han besökte mig efter att jag opererats .
Då det faktiskt är ett under att jag överlevde så påminde detta kort mig om hur skört livet är och hur glad man ska vara att man får uppleva det med dom man älskar.
torsdag 17 november 2011
Klumpig
Sitter och tittar på mitt knä som är alldeles blått och lite sårigt. Funderar över hur det kan komma sig att vissa är så klumpiga.( eller har otur)
Ända sedan jag var liten har jag haft en viss förmåga att göra illa mig.
Minns att jag i 4 års-åldern slog huvudet i elementet så det blödde och gjorde hemskt ont och den gången en flisa stor som en 50-öring lossnade i mina träskor och gick direkt in i hälen. En gång skar jag upp stortån i bassängen och gick ner till vår lilla affär och skulle ha plåster för jag hade fått hjärnskakning i stortån =)
Så där fortsatte det hela min uppväxt (har egentligen inte slutat än)
Har haft sprickor eller brytit de flesta fingrarna, extraben i fötterna som bröts (gick inte att göra något åt) Haft otaliga hjärnskakningar och även brytit armen ur led. Inte roligt, läkaren som bröt den tillbaks var full och inväntade ingen bedövning. Gissa far var vansinnig när han hörde mig skrika.
Sen var det ju hjärnblödningen som naturligtvis var det värsta.
Men det är småsakerna som retar mig, som nu mitt blåa knä. Varför har jag ett blått knä då? Jo när jag tankat bilen gick jag bakom den för att gå till förarplatsen, bara det att den hade dragkrok och jag inte gick utan snarare sprang. Jä-ar vad ont det gjorde.
Men jag är glad jag inte behövt se ut som när Melissa sminkade mig någon gång när jag gjort illa mig.
torsdag 1 september 2011
Tankeställare

För fyra år sedan hade jag en hjärnblödning. Ett pulsåderbråck som brast.
Har så länge jag kan minnas lidit av migrän och varit känslig för blåst mot min panna , då jag fick ont vid kalla vindar.
Då för fyra år sen fick jag väldigt ont i huvudet och uppsökte läkare. Den första påstod att jag hade bihåleinflammation, (utan undersökning) men det trodde jag inte på. Ett par dagar senare fick jag ringa efter hjälp och åka in igen. Då grät jag av smärta.
Denna gång blev jag ordentligt undersökt och skickad vidare till Akademiska för vidare undersökning. Hade synrubbningar och detta gjorde att jag blev sänd till ögonakuten först.
Den läkaren hittade inget som hade med ögonen att göra så hon beställde hjärnröntgen. Medans jag ligger och väntar på den brister bråcket och jag känner en skärande smärta i huvudet så skarp att jag kräks . Väluppfostrad som man är ropar jag med svag röst på sköterskorna och ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag spytt på deras golv.
I ilfart blir jag nedskjutsad till röntgen, sen minns jag inte så mycket. Kommer ihåg fragment av hur de förklarar för mig att jag hade en hjärnblödning och att de behöver operera genast. Minns också att Matts kommer.
Vaknar sakta upp efter operationen och utan att någon märker det prövar jag röra fingrar, tår och att räkna både framåt och bakåt. När jag märker att det verkar fungera börjar jag högt sjunga Im not brain damaged. Matts som sitter bredvid mig försöker tysta mig då han finner det lite pinsamt att jag ligger och vrålar i sängen =)
Då jag är en väldigt envis människa kräver jag att få in telefon redan samma dag. Sätter igång att ringa banken, hyresbolaget och andra nyttiga inrättningar för att underlätta för Matts. Då det är jag som haft hand om allting. När sköterskorna upptäcker vad jag sysslar med hotar dom att ta bort telefonen om jag inte bara använder den för att prata med vänner och släkt.
Läkaren som pratar med oss talar om att jag hade enorm tur då det var på huvudpulsådern bråcket satt. Hade jag inte varit på sjukhuset hade jag dött.
Efter några veckor på sjukhuset får jag komma hem och livet fortsätter. Haft en enorm tur då de enda besvär jag har efter hjärnblödningen är att jag är lite segare i vänster sida och har huvudvärk som jag inte blir av med.
När jag åkte hem bad jag om kopior på röntgen bilderna, vilket Matts tyckte var sjukt men jag är intresserad.
Nu fyra år senare har jag fortfarande hemsk huvudvärk men vad gör det när alla läkarna upplyser mig om att jag egentligen skulle varit död

Första bilden är under blödningen och den sista är efter emboliseringen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)