Sitter och tittar på mitt knä som är alldeles blått och lite sårigt. Funderar över hur det kan komma sig att vissa är så klumpiga.( eller har otur)
Ända sedan jag var liten har jag haft en viss förmåga att göra illa mig.
Minns att jag i 4 års-åldern slog huvudet i elementet så det blödde och gjorde hemskt ont och den gången en flisa stor som en 50-öring lossnade i mina träskor och gick direkt in i hälen. En gång skar jag upp stortån i bassängen och gick ner till vår lilla affär och skulle ha plåster för jag hade fått hjärnskakning i stortån =)
Så där fortsatte det hela min uppväxt (har egentligen inte slutat än)
Har haft sprickor eller brytit de flesta fingrarna, extraben i fötterna som bröts (gick inte att göra något åt) Haft otaliga hjärnskakningar och även brytit armen ur led. Inte roligt, läkaren som bröt den tillbaks var full och inväntade ingen bedövning. Gissa far var vansinnig när han hörde mig skrika.
Sen var det ju hjärnblödningen som naturligtvis var det värsta.
Men jag är glad jag inte behövt se ut som när Melissa sminkade mig någon gång när jag gjort illa mig.
