Krutgumma

Igår ringde svärmor och beklagade sig att hon haft en helvetes dag. Frågade vad som hänt och hon berättar:  Började med att Irma( hennes hund) morrade åt något under sängen. Irene tar undan hunden och börjar flytta på sängen och soffan i tron att det finns en fågel därunder. Men icke . Under sängen ligger en stor huggorm hopringlad. Irene som är både gammal och sjuk stänger av in till rummet och går och ringer.

Hon börjar med hemtjänst som meddelar att dom kan inte göra något åt det utan hon ska ringa polisen. Hon ringer polisen som säger åt henne att ringa länsstyrelsen, de säger åt henne att ringa naturvårdsverket, som säger åt henne att ringa hemtjänsten som säger åt henne att ringa polisen. Ni fattar hur det fungerar.
Hon ringde även några vänner men de var på semester.

Till slut inser hon att hon inte kommer att få någon hjälp så hon tar sin tång som hon har för att plocka upp saker från golvet och en hink med lock och tar hand om ormen själv. Hon lyckas fånga ormen och lägger den i hinken.

Irene är så pass sjuk att hon knappt kan gå 5 meter men inser att hon inte kan ha ormen liggandes i hinken utan tar hink och går ut. (Irene bor långt ute i skogen alldeles själv utan grannar)

Väl ute tar hon bort locket och kastar ormen i stenröset på andra sidan staketet. Gissa vad som händer.  Ormen vänder och ringlar in på tomten igen då sparkar hon iväg den . Ormen inser att det är bäst att ta sig bort därifrån. Då kommer Irma och tar tag i svansen på ormen och drar in den igen.

Till slut lyckas Irene få hunden att låta bli ormen och ormen ringlar iväg.

Så Irene 80år gammal med dålig lungkapacitet och allmänt dåligt hälsa får alltså ensam klara av en huggorm utan en tillstymmelse till hjälpsamhet från något håll.

Det kallar jag krutgumma

Ormar i min väg.

Vet inte vad det är med mig och ormar. Jag kan inte säga att jag har fobi för dom. Tycker bara inte att de är så trevliga. Dessutom lyckas de alltid komma i min väg.

Ända sedan jag var liten har jag lyckats kliva på eller på annat sätt råkat ut för huggormar.

Första gången jag blev huggormsbiten var i Hebron. Var med pappa och plockade blåbär. På den tiden gick jag alltid i träskor. Plockade precis i skogskanten när jag kliver ner i en grop, känner att det sticker till i foten och tittar vad det var. Under min fot ligger en huggorm.

Släpper blåbärshinken och springer till pappa. Skriker att jag blivt ormbiten, han skrattar och säger att det inte finns några ormar där. Gå tillbaks och plocka mer.

På eftermiddagen är foten svullen med 2 små prickar på. Jag mådde allmänt dåligt. Så jag hade rätt och pappa fel , det fanns visst ormar i Hebronskogen.


Andra gången jag blev biten var faktiskt ett väldigt konstigt sätt och ställe som jag blev biten på.

Upptäckte att jag var blå och hade bitmärke på vänster överarm. Detta efter att jag som har ett bra lokalsinne plötsligt gått vilse i vår skogsdunge i Almunge. Tog mig 4 timmar att hitta ut från en dunge som var ca 1km i omkrets. Tog hem läkare och han sa att det var ett huggormsbett. Men han undrade hur jag kunnat få det där.

Först trodde jag katten lagt en orm i sängen. Snacka om att Matts fick riva ur hela sovrummet , men ingen orm. Sen kom katten in med en råtta och la den i tvättkorgen. Då förstod jag vad som hänt. Katten hade tagit en orm och vartit så snäll och lagt den i tvättkorgen. När jag sen lyfte upp tvätten så högg den mig i armen utan att jag märkte det. Måste erkänna att jag hade en pinne och rörde om i tvättkorgen innan jag tog upp någon tvätt i fortsättningen.


Sen vi flyttat hit till Månkarbo har jag lyckats klivit på ,nästan satt mig på eller på annat sätt få riktig närkontakt med orm varenda sommar. Vi var och fiskade på Jesusberget, när jag klev ner på en stenhylla kliver jag rätt på en stor snok. Skriker och skrattar hysteriskt. Plockade murklor på våren på ett hygge, då kliver jag på en stackars kopparödla. Den stackarn blev nog lika rädd som mig.

Förra året vid den här tiden , skulle jag visa vår granne Aspnäs och Tämnaren. Vi går på en kostig som leder ned till vattnet, när jag trampar på något jag tror är en pinne. Men icke den rörde på sig. Hoppar framåt skriker, skrattar om vartannat. Min granne han skrattade hejdlöst. Tyckte det var jätteroligt att se mig hoppa runt och skrika. Konstigt nog reagerade inte ormen när John gick fram till den men så fort jag närmade mig reste den sig och väste.

I år har jag klarat mig, det närmaste jag varit någon orm i år är ca 1 meter. Så det är ok.

Tur nog har jag ingen ormfobi för då skulle jag väl fått en hjärtattack vid det här laget :)