Mamma försvinner lite för var dag. Låter det konstigt? Förklaringen är att hon börjar bli dement.
Den mamma en gång var suddas ut mer och mer. Närminnet sviker och hon minns knappt vad som hände eller vad hon gjorde för 5 minuter sen, däremot pratar hon om vad som hände för 40år sedan som det hände igår.
Det går inte att förklara hur svårt det är för oss barn och vår pappa. Vi barn kommer ju ifrån, kan åka hem och ta nya tag . Men pappa lever i det hela tiden. Han kan inte bara lämna henne för att få ny energi utan han måste vara där.
Mamma har haft en stark rädsla att en dag bli senil- dement, detta då mormor blev det och tillbringade sista åren på ett hem för dementa. Minns själv detta med fasa, då hon var klar i huvudet ibland när man hälsade på för att nästa gång tro att man var hennes mamma. De värsta gångerna var när hon var klar , då hon inte förstod hur vi kunde vara så grymma att vi spärrade in henne där.
Nu när man ser att mamma blir sämre och sämre , hur fort det faktiskt går så sörjer man för det man vet måste ske.
Pappa har ända sedan tecknen började visa sig sagt att hon inte ska in på något hem. Men man måste vara realistisk och inse att det inte kommer fungera hur länge som helst att mamma bor hemma.
Mamma som alltid vara duktig att laga mat glömmer hur många gånger hon kryddat och saltat . Hon tar upp mat ur frysen för att lägga tillbaka den igen när den är tinad då hon tagit upp något annat. Glömmer när maten är tillagad så den kan stått i kylen för länge. Så maten är oftast oätlig pga något.
När vi är där och hjälper dem med olika göromål exempelvis dammsuga kan hon inte förstå hur smutsigt det blivit för hon gjorde det ju i förrgår. Allting skedde i förrgår fast hon inte gjort det själv på flera månader. Tyvärr gäller det även duscha.
Nu hjälps vi åt att vara till mamma och pappa och hjälpa dem med olika saker syster min och jag. Vilket vi gör med glädje för vi älskar ju våra föräldrar. Sen finns det sysslor man kan känna att man som barn till mamma inte skulle vilja behöva göra, men det är bara att bita ihop och få det gjort. Pappa är ju fortfarande pigg och skottar fortfarande av taket :) så han behöver mest den sociala biten det innebär att vi hälsar på.
Vi har lite olika saker vi hjälper dom med. Jag har tagit hand om det mesta när det gäller läkarbesök och medicin då mamma av någon anledning accepterar vad jag säger lite lättare. Medicinen får vi dosera och ha hemma då det visade sig att hon åt väldigt mycket för mycket när hon hade hand om det själv. Hon blir väldigt arg när man inte låter henne ta hand om det själv men efter ett tag så har hon glömt ilskan. Apoteket larmade då hon försökte ta ut medicinen för ofta.
Gina är ofta där när hon är ledig, hjälper till med det som behövs . Vilket är mycket. Städning, matlagning eller vad som behövs. Något som också är viktigt är att pappa får sällskap och den sociala biten. Då pappa alltid varit väldigt öppen och trivts med att umgås med människor är det inte lätt att plötsligt inte ha något umgänge. Han är så tacksam för hjälpen och att få sitta och spela plump en kväll under skämt och skratt blir ju den avkopplingen han får. Dessutom att få riktig mat som Gina eller jag gjort uppskattas.
Det går inte att förklara känslorna att se sin mamma bli sämre och den kvinna hon en gång var försvinna för att bli en människa som lever i förgågna tider och återgår till att vara ett barn.
Så länge det går hjälper vi till att underlätta livet för dem bägge och låta mamma bo kvar hemma. Den dagen när det inte går längre så ser vi till att hon får komma till ett hem och fortsätter försöka hjälpa pappa att bo kvar i huset.
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Demens/
